Saisaika och momoaya gelé från Minamoto Kitchoan.

och till det lite...Iza shoubu! från Tamayura OST


Slår ihop dessa två till en post, det är samma jox med olika smak bara så det kändes lite fånigt att separera dem.

Plus att den med smak av japansk mispel (jap. biwa-även om jag inte är helt säker på om det refererar till själva frukten eller träden de växer på)bör ätas innan den blir dålig.

Det är alltså den i orange papper nedan.

Den har en lätt doft av äpple och persikor på burk. Mispeln är av äppelsläkt så det förvånar kanske inte.

Persikogelen doftar förvånansvärt starkt, påminner om de där sura persikorna från Haribo men innehåller ingen artificiell smak eller doft vad jag kunde se på innehållsförteckningen.

Båda bitarna är f ö fria från gelatin eller annat skumt och veganer borde kunna äta dem, iallafall tror jag det :$

Ledsen om det bara ser ut som två slemmiga bleka blobbar på bild...det var rätt kladdigt göra att plåta då bitarna mest bara halkade runt på fatet och-upptäckte jag idag-fönsterbrädet inte är helt plant.

Vilket resulterade i att de sakta gled omkring mest hela tiden.

Fick fundera lite på vad för te som skulle kunna vara lämpligt till de här och bestämde mig för att prova två; dels det lätt rökiga lapsang:et från House of Tea(recenserat här), dels standardvalet-sencha.

Båda bitarna innehöll som synes riktig frukt, men var trots det inte alls svåra att skära i mindre bitar. Inget Viennetta-syndrom här inte.

Om detta smakexperiment kan sägas att persikovarianten framhäver det nötiga i senchan. Mispeln har en otroligt fräsch, mild smak som påminner samtidigt om äpple och päron, kanske för att konsistensen liknar päronfruktkött.
Kommer dock inte ifrån att det känns som de här hade gjort sig bra mycket bättre på sommaren, det är nåt med svala gelebitar som känns väldigt mycket sommar*.

Med lapsang kom det söta i persikan fram, och något svårbestämbart sötaktigt i mispeln.

På det hela taget intressanta effekter. Hade jag haft fler bitar hade jag testat med balhyocha också. Och kanske mitt kyo-bancha. Man vet ju aldrig. Liksom jasminte kan funka bra till väldigt kryddstark mat i och med att smaken inte konkurrerar med hettan i maten utan på något vis lägger sig vid sidan om och inte bedövas bort så kanske...man får nån skojig effekt här också?



Dessa var de sista av mina wagashi från London. Återstår nu att sondera utbudet i den här jämra stan...

*=På säsongsavslutningen på japanskan i våras hade någon med sig tounyuu(typ gelerad sojamjölk med burkfrukt och eh...nåt-lagen från burken?) och man förstod att det måste vara otroligt nice en het fuktig äcklig högsommardag.  Ser ut såhär.