Amber Black Tea från Yunnan Sourcing.

lyssnar på...Ryuuseigun~Onitsuka Chihiro:

Idag har jag en påse svart jag inte längre minns anledningen till att jag köpte att bjuda på, ovanligt nog kom det i en rejäl pappåse som rymde hela 200g-det var alltså färdigpackat och inte uppmätt av butiken.

I papperspåsen låg en förseglad foliepåse men något slags märkning på, tyvärr har jag vare sig den ena eller andra påsen kvar då jag faktiskt druckit upp nästan alltihop, över hälften tog jag till jobbet för att tjäna som morgonte.

Det är inte det ballaste teet på jorden men det har sina poänger. Funkar lika bra slarvbryggt för att bli starkt och lämpat att dricka med mjölk som i liten kanna under mer kontrollerade former. Mer mustigt och karaktärsfyllt än finstämt, javisst, men jag tycker jag fick bra med aromer och övertoner för en billig penning.

Har sagt det förut men det tål att upprepas, bland de billiga svarta teerna hos YS kan man göra fynd.


Doften är ganska neutral, det färdiga teet drar en aning åt plommonhållet.
Har mestadels kört detta i min lilla glaskanna eller i tekula modell större på jobbet där faciliteterna inte alltid möjliggör finlir.
95° vatten i en...stund. Brukar inte åbäka mig. Nån minut första bryggningen, sen efter känsla/smak. Man håller på tills man tröttnar, det är ett rätt uthålligt te.

För denna tvåhektospåse fick jag ge $24 och jag tycker 12 dollar/100g är ett helt okej pris för detta trivsamma vardagste.



Hågade kan spana in teet här.

Attabarrie Special Tippy Assam från Canton Tea Company.

Some Other Time från GitS SAC OST* i stereon....

Så, till början av det nya året har jag idag ett te som liksom Terai Black även det figurerat i CTCs teklubb och bjöds ut i provpåsar till den allmänna kundkretsen senare. Dock endast i småpåsar så min andel är bara 12g. Inte mycket för att bilda sig en uppfattning kanske men för £5 är det lite häftigt kanske att köpa på sig mer. Bäst jäklar det här är bra nu... ;)

Bladen är små och finlemmade med en god andel knopp. Doften är tät och rejält fruktig. Är inte det lite ovanligt för ett Assam?
När den värsta doftexplosionen lagt sig kan jag förnimma något lätt chokladartat i bakgrunden.

Detta te torde bli bäst bryggt på traditionellt västerländskt vis och det är även så butiken rekommenderar att man förfar med det. 3g te vid 95° i min lilla glaskanna. Cirka fyra minuter fick det dra första gången jag provade.

Drycken  blir snabbt mörk och en aning grumlig och när jag häller upp det är den vackert djupröd i färgen.
Det är ett kraftigt te, väl lämpat för mosiga morgnar man kanske helst vill lägga till handlingarna men med en skärpa och en klar, fräsch bitterhet som dröjer sig kvar i munnen. Det finns mycket nyanser att upptäcka och den som dricker sitt te utan tillsatser vill jag rekommendera detta, varmt!

Det går naturligtvis bra att hälla mjölk i också men jag tyckte det dödade en del övertoner, faktiskt.

Senare gjorde jag mig en kopp till, då som jag brukar med ögonmåttade blad och bryggtid på känsla.

Uppskattningsvis ca 1/3 mindre blad och en minut kortare bryggtid. Det blev lite milt, t o m för mig.

Resterande gram dracks upp på några dagar och medan jag visst tycker om det här teet måste jag ändå säga att jag personligen föredrar mitt Sree Sibbari. Men det var också något alldeles särskilt.

Erbarmligt exponerad bild på de blöta bladen(som doftar....svamp om jag sniffar i kannan) men det är mulet och svårt att hänga med när mörkret faller. Inkluderar fotot ändå för sakens skull.

Vill du läsa mer om teet eller köpa en egen påse gör du det här resp här.

*=med den osannolikt begåvade Yoko Kanno som kompositör. Lyssna, Lär, Lyd ;)

Sun Moon Lake svart te från Essence of Tea.

Sakamoto Maayas Ame ga furu(Linebarrels of Iron ED 1) i stereon:

Ok, det här teet köptes alltså inte långt efter det andra teet från samma butik som jag faktiskt lyckades skriva om ganska snart efter att ordern kommit fram.

Det var 2011 m a o. *host*

Sun Moon Lake ligger på Taiwan i regionen Nantou(en och annan läsare har säker köpt oolong som uppgetts vara därifrån) och där lär vara mycket vackert så det drar mycket turister. Här produceras svart te, helt och delvis av Assam-kultivar. Att reda ut begreppen är inte helt lätt och medan jag sökte information om teet stötte jag på två begrepp rätt ofta; T-18 och Ruby Black.

T-18 är en korsning av två olika typer av tebuskar, Assam och en lokal variant och har tagits fram av Taiwan Research and Extension Station där man forskar på och utvecklar teindustrin på ön, bland annat genom att ta fram nya hybrider.
Om jag begripit det hela rätt är Ruby Black/Red Jade det kommersiella namnet på teet dessa buskar ger(tar tacksamt emot ytterligare klargöranden eller rättanden av mina påståenden!).

Denna kultivar verkar dock ha tagits fram på 90-talet och Essence of Tea uppger att deras te kommer från hundraåriga buskar så jag är en aning förvirrad.
Till slut kunde jag inte hålla mig utan drämde iväg ett mail till butiken, så nyfiken var jag. Dock är det ju storhelg så svaret kanske dröjer.

uppdatering: fick svar idag från butiken att enligt odlaren de köper teet av är dessa buskar av sorten Assam som stått och fått göra lite som de vill under lång tid. Mysteriet löst.

*

Det är stora blad i min påse, krokiga mörka saker som påminner mig om spindelbenen från CTC som fortfarande skrämmer mig en aning...

Doften är mustig, mörk och en aning fruktig. Påminner lite om gamla båthus faktiskt.

Att bara lägga en nypa blad i en liten kanna och låta det dra ett obestämt antal minuter är ganska trevligt och okomplicerat och jag började så när jag skulle bekanta mig med det här teet. Hittade en tenkataihei jag värmde lite hastigt i ugnen och si, en stilla eftermiddagsfika.

Det är lite lurigt det här. Och det är starkt, om man så önskar. Passar utmärkt bryggt intill dödens gräns och sedan tillsatt mjölk. Kraftig smak som har just Assam-karaktär(eller så tycker jag det för att jag har facit) men utan obehagligheter som t ex den där citrusbeskan jag har så svårt för.
Några ställen jag surfat på uppger att det kan finnas en arom av mint/kamfer eller eukalyptus, men det är inget jag hittills känt av för egen del.

Det luriga ligger i hur det ibland-inte alltid-framträder något slags sötma. Bäst får man nog fram den genom att helt enkelt lägga en liten mängd blad i sin kanna eller kopp och låta dem ligga i hela tiden.


Detta är det ena av två olika teer från Sun Moon Lake jag har hemma. Dragon Tea House har även de en variant som jag köpte i juni 2011. Det te de har inne nu tycks inte vara samma sort.

För ett hekto får man ge £15 hos EoT men man köper sitt te per gram i butiken så vill du bara prova går det att komma rätt billigt undan. Sist jag handlade här gav jag ca £2 för frakt av en 150g plåtburk med te så det bör inte vara alltför kostsamt att få hit en liten påse. Här kan du läsa mer.

Terai Black från Canton Tea Company.

slölyssning på Tange Sakura* för närvarande; Himawari från MUSIC a la mode

poäng till den som gissar varför jag använde den här bilden(förutom vintertemat)

Egentligen känns det lite taskigt att posta om ett te som jag inte ens vet längre var det går att köpa, men nåja. Allt ska väl inte vara lätt här i livet... ;)

Terai syftar här på regionen teet odlats i, enligt uppgift på påsen från CTC är tegårdens namn Marionbarie. Du kan läsa mer här om du vill reda ut begreppen lite bättre.
Detta var alltså ett te jag fick genom CTCs teklubb som jag sedan dess pausat för jag hann helt enkelt inte med ett nytt te i veckan, det blev för stressigt. Ack ja detta livspussel.

I ärlighetens namn var jag inte säker på om jag skulle blogga om det här eller ej, men nu idag när det plötsligt flödade av sol ute kändes det dumt att inte passa på och fotografera medan det fanns chans. Ergo grep jag detta te då påsen ändå låg framme på köksbänken.

Ser i mitt tycke rätt ospännande ut, småbladigt med en och annan knopp och färgskiftning. Doften är även den lite anonym och intetsägande, men jag ska inte döma det här på förhand.

Butiken anger ett spann bryggtemperaturer från 80 till 95 grader, jag har testat båda ändar av skalan och tycker att lägre temperaturer gav ett roligare te.

Ur koppen doftar det här så udda och svårbestämbart att jag nog inte upplevt något liknande tidigare och har därför få referenser. Vet inte hur jag ska beskriva det. Finge jag det stucket under näsan utan att veta vad det var är chansen att jag inte ens skulle identifiera det som te, faktiskt.

Smaken är av darjeelingtyp men mycket ren, den blommighet och /eller kryddighet som brukar uppträda i sådana teer lyste här med sin frånvaro. Och, återigen detta lilla jag inte kan placera.

Bra fräs i tungkvillret trots att det var bryggt mycket lätt(3g i 2 min vid 95°). Det nästan brusar på tungan och eftersmaken är riktigt trivsam.

Vid 80° kommer en liten blommighet och ökad komplexitet fram samtidigt som bettet fortfarande finns kvar. Möjligen kan jag tycka det känns lite ihåligt i mellanregistret(säg till om det blir för mycket Bengt  F nu), men det kan vara jag som bryggt det dåligt.
Lustigt nog drack jag det sista ur den koppen tillsammans med min lunch(pasta med spenat och mögelostsås) och då kom plötsligt en omisskännlig persikoton fram.

En andra bryggning ger ett mildare te som nästan drar åt det söta, och en tydligare fruktighet.

I fortsättningen kör jag nog det här på något slags medelväg; 85-90°.  Att uttala sig om ifall det här är prisvärt eller ej är svårt då jag aldrig egentligen vetat vad det kostar. En veckas teklubbsmedlemsskap kostar £5 exkl porto hit och jag har fått alltfrån fem till 30 gram te. Den här påsen innehöll 25. Värt att prova tyckte jag ändå att det var även om jag kanske inte skulle jaga ihjäl mig efter mer, men det har mer att göra med att jag föredrar andra tetyper framför förstaskördsdarjeeling och liknande te, dit detta får räknas.

Eventuellt hade det passat bättre sommartid, jag längtar oftare efter sånt här då.










*=som jag faktiskt delar födelsedatum med ^^

Sree Sibbari Gold Wire FF 2013 från Grey's Teas.

i högtalarna...みんあのおかげ(minna no okage) från Ro-Kyu-bu!*

Plötsligt haglar fullträffarna in efter en lång tids träda(föregående te räknas inte då det legat i pipen sedan försommaren...)och det blir faktiskt mycket roligare att blogga med lite skojiga teer och inte bara gnöl.

Riktigt bra assamte till överkomligt pris kan jag bjuda på idag.

Om tegården Sree Sibbari vet jag inte mycket och en sökning genererade nästan inget matnyttigt alls.

Vad jag kunnat utröna så ser bladen ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig, inte jättestora och inte de variationer i färg man kan se i ett Darjeeling. Fin doft, inte påfallande mycket nyanser kanske men det luktar onekligen tilltalande.

Det doftar riktigt bra medan det brygger också, lite välling, lite av något trä- eller kryddartat.

Det här teet har den sortens smak som får en att dricka med andakt, det nästan kräver att du saktar in och upplever det med koncentration. Tycker mig känt ett försiktigt tungkviller utöver den utsökta bitterheten i eftersmaken. Prova gärna att andas ut sakta genom näsan efter att du druckit, och känn de aromer som dyker upp.

Eftersmaken stannar kvar länge, riktigt länge.

Regionens karaktär är framträdande här men utan den där käftsmällen man kan få av enklare sorter. Inte för att jag inte ibland längtar efter just det men det här är ett mer förfinat, raffinerat exempel. Lite lättare och med hög, komplex doft. Gillar't.

Det fungerar både med och utan mjölk tycker jag och jag fann att om jag tillsatte mjölken behövde jag rätt lite för att nå önskad effekt.

Butikens bryggrekommendation säger fyra minuter, själv föredrar jag nog tre och ökar på lite med blad.

Detta är mig veterligt det enda first flush-assam jag lagt vantarna på men är de såhär trevliga så...

För 125g av det här teet får man lägga dryga nio pund hos Grey's Teas vilket är ytterst prisvärt tycker jag. Beställa kan du göra här.

Till sist, en liten film jag ramlade på medan jag letade bilder på andra first flushes. Handlar inte om just detta men tyckte den var lite kul ändå och om du pallar med lunchjazzen i bakgrunden är den lite...mysig.

Om man som jag går loss på brittiskt uttal är det en bra dos ;)

*=ser oroväckande rosa ut och är det förmodligen också...har inte sett själva serien ännu(loli basket?) men soundtracket är utmärkt och jag lyssnar på det rätt ofta.
Ser f ö en förunderlig mängd sport-relaterad anime om man betänker hur mycket jag hatar sport...175 episoder Prince of Tennis? Peter Druckers Management applicerat på...baseboll? Joråmensåatte..

'Drunk On Red'-pressat svart te från Yunnan Sourcing.

lyssnar på...

...lite pysmys från slaktfesten Higurashi. No, really.



Nu är det så länge jag påbörjade den här posten att jag inte ens vågar titta efter vilket datum det var så pinsamt är det. Har dock gett mig den på att få ihop något nu så varsågod:

Zui Hong-eller som det heter på teets sida hos YS- 'Drunk On Red' är en rätt uttig liten(100g) kaka pressat svart te som faktiskt gör skäl för namnet, det är ganska duktigt fräs i det här. En eftermiddag efter att ha hällt i mig några koppar i snabb takt och sedan hastat till tunnelbanan kunde jag känna hur hela huvudet och övre delen av ryggen blev varma på ett sätt som inte hade med fysisk ansträngning att göra, och det satt i en god stund.


Min kaka är från 2011 och jag tog den den till jobbet för någon månad sedan som ett led i mina försök att decimera te-stashen här hemma till mer hanterliga nivåer. Som en följd av det projektet har jag bjudit* intresserade kollegor på ett och annat (hittills uppskattat) te.
Tog mig även i kragen och beställde en tebricka modell mindre för att minska spill och ö h t får lite bättre ordning på skrivbordet på jobbet.

Det känns som ett rejält uppsving att kunna brygga som jag vill, egen (urgammal, men funkar) vattenkokare vid min plats, en kanna och kopp som håller ungefär samma storlek. Det enda smolket i tebägaren är att Stockholms vatten inte är lika gott som hemma. Smaken slår ibland igenom.

Nog om detta. Såhär ser teet ut:

De största,snyggaste bladen ligger som så ofta utanpå, inuti är det en aning smuligare. Men jag antar att det förfarandet också bidrar till att hålla ihop det hela.

Kakan doftar te på ett mycket rent, fräscht sätt utan egentliga noter av något annat. Lite dovt, mörkt kanske.

På jobbet har jag faktiskt inte varit överdrivet imponerad av det här, det har känts lite tråkigt och haft något lite kalkigt och strävt i munkänslan som inte gör mig speciellt begeistrad.

Här hemma har jag testat några olika bryggmetoder till för att se om jag kan locka fram något jag gillar bättre.

Färre blad och mer västerländska bryggtider lockar fram en lätt fruktighet och en trevligare känsla på tungan även om det fortfarande är lite sandpapprigt och uttorkande, men så kan ju en del te vara utan att det är något fel. Kommer dock inte ifrån att något känns lite skevt...det är svårt att sätta fingret på men för en kort stund kan jag känna på tungan hur komponenter i teet omvandlas till sockerarter. Vilket i många fall är något önskvärt, men här harmonierar inte smakerna med varandra tycker jag. Det känns mest lite underligt.

Med en släng mjölk känns det bättre men man tappar samtidigt det lite fruktiga. En fråga om smak och arbetsinsats.

Andra bryggningen blir faktiskt godare. Överlag känns det roligare på hemmaplan, men det hade jag på känn redan innan. Bäst blev det nog i den lilla kanna jag reserverat för att brygga just svart te i, en förment 'yixing' för några tior på eBay.

Det är mycket uthålligt te det här, det ska jag faktiskt ge det. Inte en enda gång jag bryggt på jobbet har jag känt att jag gjort slut på bladen, att ännu en bryggning vore meningslös för ut skulle bara komma brunt vatten. Tvärtom har jag oftast haft lite dåligt samvete när jag gått för att skölja ur kannan innan jag åkt hem. Det har känts lite slösaktigt, men att lämna något över natten i de lätt snuskiga kylarna i pentryt har tagit emot.

Mitt slutgiltiga betyg blir något i stil med 'inte oävet men når inte ända fram' kanske. Om bara det där lite pappriga hade gått att få bort så.

I butiken finns även varianter av det här från 2012 och 2013, producerade av lite annat te. Båda kostar en spottstyver. Kanske värt att testa och se om de är roligare?


*=eller prackat på kanske är rätta ordet...

Royal Golden Safari från Butiki Teas.

Shinma no kodou från Vampire Princess Miyu är dagens musikackompanjemang~




Det var länge sedan jag drack något afrikanskt te men så mindes jag att jag hade det här hemma, en utmärkt variant från Kenya.

Stora, vackra blad som skiftar i allt från mjukt gyllene ljusbrunt till nästan svart. Det kryllar av fina småhår och jag känner en tilltalande, ren doft som ger en föraning om smaken när jag sticker näsan i burken. I bakgrunden lurar något obestämbart kryddigt.

Bryggrekommendationen är 90° i 3 min, jag har provat 95° i ett obestämt antal minuter utöver mer kontrollerade bryggningar i mindre kärl.

Medan bladen drar stiger en doft i gränslandet rostade gryn/välling/choklad upp med ångan. Minst sagt förföriskt!

Det var ett tag sedan jag drack något vars doft spreds i hela lägenheten men det här var ett finfint exempel.

Det här är gott, faktiskt förbannat gott. Hälla mjölk i kan man väl göra men det vore synd och skam tycker jag, det är så komplext, mjukt men ändå med en bra skärpa som får mig att vilja ha mer. Fint tungkviller och något lätt bittert som sträcker sig ner i svalget.

Det är inte direkt sött, men det har värme.

Jag kan också känna inslag av något citrusaktigt fast befriat från den stickande syran man kan åka på med andra, tristare teer. Här ger det bara ytterligare dimension och kontrast.

Kanske det bästa afrikanska te jag druckit till dags dato, och jag kan inte förneka att det känns roligt att helhjärtat kunna rekommendera något efter alla bottennapp på sistone.

Jag köpte som sagt min påse från Butiki Teas, en rätt smidig webbutik som tar PayPal men dessvärre ser de inte ut att ha det inne för tillfället. En snabb sökning ger dock vid handen att det finns rätt många andra ställen att inhandla det på, prova t ex Phoenix Teas. Och medan du är där och kikar, spana in den alldeles förtjusande lilla koreanska tekoppen med instämplade mönster(inspirationen till Japans mishima-dekorationer).


Det här teet är inte helt billigt oavsett var man väljer att köpa det, men värt pengarna i mitt tycke. Då, när jag köpte mitt fick jag ge $11.50 för 30g. Frakten blev ytterligare $10.

Vietnamese Marble Mountain OP från Nothing But Tea.

Itou Masumis ふしぎふるふる (fushigi furu furu) från plattan Yumefuru mori e i högtalarna f n 



Kör vidare på den billiga linjen...

Det här teet fick hänga med en beställning från NBT i våras, då köpte jag bara en tiogramspåse för att prova.

Första intrycket var kanske lite ljummet men det växte. Visst känns det fortfarande att det är ett lågpriste men det är charmigt och otvunget med en värme i smaken som fick mig att känna att jag nog behövde en påse till för att bekanta mig ordentligt. Så, vid nästa tillfälle slog jag till på ett hekto.

Bladen är alls inte märkvärdiga vare sig i torrt eller vått skick, men ur burken kommer ändå en tilltalande, lätt kärv doft.

husen tvärsöver gatan skymtar...

Teet i sig har den där svagt vällingliknande doften.

Kapaciteten hos de här bladen är inte heller den särskilt märkvärdig utan jag skulle nog rekommendera att brygga som vanligt men öka på mängden blad du vanligtvis använder med kanske upp till 1,5x. Annars blir det mest lankigt.

Oftast har jag druckit det som vanligt morgonte d v s en sked blad i en kopp och sen på med mjölk, men det funkar även fint bryggt med mer blad och kortare tid. En msk blad till 2dl-kanna och en knapp minut till att börja med. Tre bryggningar kan man krama ur det på så vis.

Munkänslan är lite tjock-vagt viskös på ett trevligt sätt och jag har hittills inte heller lyckats brygga ihjäl detta utan det har hela tiden hållit sig på rätt sida av strävhet och beska.

Ett bra mycket bättre köp än Ru Yi-teet. Mina 100g fick jag lägga £4.50 för och det kan ju inte på något vis kallas annat än prisvärt.

Kul också att få prova te från Vietnam, det var nytt för mig. Länk här.

Ru Yi Hong från Yunnan Sourcing.

lyssnar på...the europa machine från nya Module International-plattan, Programma!



Det har blivit en del kinesiska svarta teer här på sistone, här kommer ännu ett.
Köpt av nyfikenhet plus det billiga priset. Det tarvas alltid en stadig tillförsel av svarta teer lämpliga till frukost i detta hushåll.

Tyvärr var detta inget fynd.

Små, skurna, rätt ospännande blad som blöta doftar okej men med en svag underton av cigaretttaska som kan vara rätt ofräscht i högre dos. Tittar man närmre syns bladen skifta i grönt här och där så de kanske inte är oxiderade intill dödens gräns.

Smaken kanske inte är behäftad med direkta fel eller otrevliga bismaker men hur jag än bryggt kan jag inte få det att smaka annat än mesigt och trist. Letar efter någon smakaspekt att fästa uppmärksamheten på men går bet.
Det blir snabbt mörkt och lite grumligt men någon ackompanjerande smakstyrka står icke att finna. Ibland har det funnits en antydan till mjölig, kalkig smak/munkänsla a la Novalucol. Inget man kanske letar efter i ett te.

Som frukostte är det rent ut sagt astrist.

Teet skördades hösten 2011.

Pris: $6 fick jag ge för mina 100g så det är väldigt billigt. Här.

Imperial Yunnan från Nothing But Tea.

Kukikodans 28nichi no oodori i högtalarna~


Jag ska kanske börja med att säga att detta inte är en regelrätt recension utan en hastig post för att tipsa om ett faktiskt rätt så klämmigt litet te.

Det blev lite bråttom ety jag insåg att jag bara hade 10-15g kvar.

Köpt i våras när allt enklare svart te-sånt jag gärna gör stora lätt överbryggda koppar med mycket mjölk på- plötsligt tog slut.

Rejäla, robusta blad, lite tvinnande. Doftar som teer av den här typen brukar göra d v s mer eller mindre häst eller närliggande aromfamilj*.

Har gjort som jag brukar för det mesta när jag vill ha en stor kopp opretentiöst te snabbt, bara hällt vatten över en höftad mängd blad-men rekommenderar ev hågade att ligga lite lågt med dosering och bryggtid för det här är drygt te. Kör man i en liten kanna och är lite snitsig med tiderna får man utan vidare ut tre omgångar, kanske fler.

Smaken är ganska väl kalibrerad och jag har lite svårt att finna ord som har någon slags relevans för en bredare läsekrets...i mitt huvud är smaken matt(till skillnad från blank), och brunt utan inslag av rött. Som strävt grovt färgat papper man fick att klippa figurer av på lekis. Ok jag ska sluta nu.

I alla händelser komplexare än man kanske förväntar sig för dryga sex pund hektot. Som bonus är det tåligt; man kan glatt glömma det utan att det smakar toarent i fler minuter än jag vågar erkänna.

Kika här.




*=sidonot: har flera gånger stått och diskat med den använda teklämman hängande på en skåpknopp i ansiktshöjd och funnit mig stå tänkandes på de ridläger jag var på i tio-elvaårsåldern. De blöta bladen doftar hö/häst/gödselaktigt men samtidigt rent, enkelt och fräscht.  

Imperial Pure Bud Yunnan black tea of Simao från Yunnan Sourcing.

min jpop-crush KOTOKO håller mig sällskap idag:

när jag blir stor ska jag också ha glajjor med lysdioder i överkanten...

Det andra av de två teer jag druckit särskilt mycket av under våren(det första postade jag om i mars så här går det undan...) är som synes även det ett svart te från Yunnan.

Yunnan Sourcing har både te från i höstas och årets vår-variant inne plus ett par andra snarlika sorter, alla till en väldigt liten peng($8-10/50g eller så). Min egen påse är från våren 2011 men har förvarats oöppnad tills någon gång i början av det här året.

Liksom det andra teet jag öppnade i samma veva har jag oftast bara mosat ner en försvarlig mängd blad i min lilla glaskanna, kokat upp vatten och kört tills smaken tagit slut. Eller jag tagit slut/måst gå och lägga mig/bara inte pallat mer.

Fin doft från bladen, rent, lite sött med en antydan till bränt socker.

Har bara prövat mig fram vad gäller bryggningen, en knapp minut till att börja med kanske.

Inte heller det här teet ser ju särskilt festligt ut i koppen, blackt och en aning grumligt. Det senare åtminstone delvis beroende på alla småhår. 
Drycken doftar väldigt tilltalande även om jag inte kan precis beskriva vad det är jag känner, bara att det känns fräscht och av bra kvalitet. 

Teet är mjukt men inte utan en viss skärpa som jag gillar. Den hindrar det från att bli uddlöst och tråkigt. Där finns något som jag associerar till potatis...stärkelse?

Ytterligare ett billigt, trevligt, prisvärt vardagsalternativ, lite sötare och mer publikfriande än Banna Black Gold. 

Till sist en önskan om en riktigt glad nationaldag!

~flicker message from epsilon~

2009 'Banna Black Gold' från Yunnan Sourcing.

som så ofta lite Clannad i högtalarna~

Ingen beklagar de glesa uppdateringarna här mer än jag, det har varit knepigt för en inbiten skiftjobbare som jag att hitta rutiner för ett arbetsliv som numera begränsar sig till kontorstider vardagar.

Packa väskor?
Förbereda morgondagens frukost?
Räkna ut vad man ska ha på sig?

Ofta har jag kommit hem på kvällarna och inte alls velat laga mat, är inte hungrig men sugen på casa sparris version på comfort food; svart te med mjölk. Hela förra veckan dracks det antingen det jag recenserar idag eller en annan variant, ett knoppigt, koffeinmaxat, sötaktigt Yunnan jag återkommer till.

Bara tokladdat min lilla glaskanna och sen gjort kopp efter kopp av detta galet uthålliga te; du kommer garanterat tröttna innan bladen!

2009 stod det på påsen, skördat tidig vår, inköpt drygt två år senare, påbörjat mars 2013 men det är bra fräs i det här fortfarande. Finns inte till salu för tillfället men det finns många bra alternativ i samma prisklass($6/100g betalade jag) och det kanske t o m dyker upp igen i ny årgång?

Vad jag vill säga är att den här typen av teer från just YS sällan-om någonsin-gjort mig besviken.

Spretiga, oregelbunda och ganska långa blad med distinkt gyllene knopp. Burken jag förvarar teet i är alldeles brunluddig på insidan av alla småhår bladen avgett.

Doften ur sagda burk är egentligen inte särskilt stark eller säregen-det är få övertoner av exempelvis frukt eller tobak eller vad det nu kan vara man uppfattar; om något skulle jag säga att den är lite kylig. Påminner allra mest om Ceylonte faktiskt, i det att den är rätt 'ren'.

Har som sagt bryggt detta rätt slumpmässigt för det allra mesta, en rejäl nypa blad(kanske 2-3x vad man brukar använda när man fixar te på vanligt vis) och låtit det dra en dryg halvminut första vändan och sedan känt mig fram. Få kvällar har jag tyckt att bladen börjat kännas slutkörda när jag är färdig med dem.

Lite tråkig färg kanske om man jämför med de nästan lysande orange toner man kan se i ett Darjeeling eller nepalesiskt te och det ser avgjort rätt jävligt ut med lite mjölk i...men låt inte det avskräcka.

Utan mjölk blir det inte strävt eller surt/beskt även om jag överdoserar såhär, bara kraftigt och det kvillrar lite stillsamt på tungan.

En aning svettframkallande är det också, känner mig lätt kokt efter en kopp eller två.

Robust utan att vara tråkigt skulle jag kanske vilja kalla det. Tåligt också då det verkar kunna ta en mängd olika bryggmetoder och ändå bli som jag vill ha det. Utmärkt vardagste.

Trevligt sällskap en eftermiddag som denna när utsikten utanför mest bjuder på glåmiga snöhögar.

Georgian Old Gentleman från Nothing But Tea.

...lyssnar på Dreaming från Maaya Sakamotos minialbum 30 minutes night flight



Dags för ännu ett georgiskt te från gömmorna. 

Långa, spretiga, svarta blad med svagt plommonaktig doft. 

Har bryggt lite som jag känt för, butiken uppger att man kan låta bladen dra upp till fem minuter och det är nog en ganska lagom tid.


Smaken är mild, fri från bitterhet men utan att vara helt uddlös. Något lite fruktigt samt en svag aning av honungsarom är det som framträder mest för mig.  En eftersmak som inte gör överdrivet mycket väsen av sig finns där också, det kvillrar lite stilla på tungan. Ett puttrigt vardagste och jag gillade det nog bättre än det föregående jag provade, Nagobilevi village tea.

Det färdiga teet har en rätt intensivt orangeröd färg.

Det går även att få ut en fullt dräglig andra kopp på samma blad om man anpassar bladmängd och bryggtid lite.


Sidnot: jag sniffade lite på de förbrukade bladen efter ett av bryggtillfällena och teblad luktar inte alltid så gott tycker jag(rätt vanligt att de luktar gammal fimp) men de här förde mig på ett ögonblick tillbaka till de ridläger jag åkte på i tioårsåldern!
Inte för att de luktar häst, tvärtom en väldigt fräsch och fin doft. Jag kan verkligen inte sätta fingret på vad det var som gav mig de associationerna.

gödselstack? gulmåra?

Ett hekto går på £5.95, en provpåse(10g) på £1.25. Info här.

Nagobilevi Village Tea från Nothing But Tea.

Ame no nichi ni från Hidamari Sketch i högtalarna f n


Te från Georgien är nästan helt okänt för mig, tidigare har jag bara sett en eller annan variant hos t ex Himalaya i Hötorgshallen men inte lockats då jag fått för mig att det inte var så festligt kanske.

Köpte dock en bunt provpåsar från Nothing But Tea för ett tag sedan vilka hastigt glömdes bort i ett skåp(hört den förut? :p ) tills jag bestämde mig för att nu ska det jävlar i havet bli av att testa dem.

Fyra varianter fanns inne när jag la min beställning, det tycks ha tillkommit ett par men jag plockade på mig:

Nagobilevi Village tea-dagens testobjekt

Georgian Old Gentleman

Georgian Old Lady

Natela's Gold Standard
 

Hade inte heller någon bra idé om vilken ordning jag skulle köra så slumpen fick avgöra. Så, först ut blev detta te, en blandning från flera tetillverkare från en och samma by.

Ganska stora, nästan blåsvarta blad som doftar plommonlikt och tätt, tätt ur påsen.

 Provade första gången med nån slags standardbryggning för svart te d v s 1g/dl. Nothing But Tea uppger att man kan brygga i upp till fem minuter, det var lite oklart exakt hur länge det fick dra då jag som synes panikade runt och plåtade och hade mig samtidigt som jag höll koll på tiden så i slutändan hällde jag bara upp när färgen såg lagom djup ut.

Första intrycket, förutom att plommonkaraktären följde med i smaken, var att det var rätt tunt men mjukt. Här borde gå att få ut mer kräm via mer blad/kortare tid.

Några dagar senare gjordes nya försök.

Med en och en halv ggr bladmängden bryggda en minut i den här lilla fjuttkannan( f ö en rätt värdelös grunka men den var så sjukt uttig att den följde med en beställning på rent estetiska grunder en gång) fick jag...ungefär samma resultat som innan. Mjukt, men det fattas något även om plommondoften är lite trevlig.

En antydan till tungkviller och eftersmak kan skönjas.  Tål ganska långa bryggtider utan att bli olidligt bittert men speciellt gott är det tyvärr inte.

Till slut bryggde jag de resterande grammen lite hipp som happ som jag brukar, och drack med mjölk.



Det är ju förhållandevis billigt te(£5.50/100g) men man kan nog få skojigare grejer om man håller sig till kinesiskt.

Nu tänker jag ju inte döma ett helt lands teproduktion baserat på detta smakprov utan hoppas på bättre tur med de övriga tre sorterna.

* * *

 

Man har producerat te i Georgien i åtminstone 160 år även om dåvarande Ryssland fick smak för te redan någon gång på 1600-talet. Då kom det till hovet och de som hade råd längs Sidenvägen tills någon begrep att klimatet i Georgien passade tebuskens krav.

Förr odlades teet med stordrift för att förse hela Sovjetunionen, något som fick kvaliteten att lida på kvantitetens bekostnad, och georgiskt te hade under senare delen av 1900-talet kanske inte såvärst rykte utomlands, om det alls var bekant. Det var CTC-teer framställda utan större omsorg. Numera verkar fler och fler mindre odlare ta upp stafettpinnen för att återgå till ortodoxa metoder och en produkt av högre kvalitet.

Lapsang Souchong Topgrade från House of Tea.

Madogoshi ni mieru wa med Kukikodan ur högtalarna...


Jag kanske ska börja med att säga att te av den här typen inte är någon storfavorit egentligen och jag således inte dricker det så ofta-och speciellt inte på hösten/vintern eftersom jag tycker det rökiga påminner om blötfuktig höst och trädgårdar där det bränns löv i dimman och det är en rätt deprimerande bild för mig.

Och det rökiga är en kall smak för mig.


Det var länge sedan jag köpte den här lilla påsen, såpass lång tid har gått att jag inte minns när eller varför-eventuellt för att House of Teas var en av de varianter jag tyckt varit okej.

Okej=inte smakar som man glömt en påse te i ett utbränt hus en vecka*.


Slut på utvikningen, har iallafall kommit till skott och öppnat min påse och börjat dricka av teet. Både
rent och som morgonte, som ju i detta hushåll brukar innebära en skvätt mjölk. Det funkar bra på båda sätten.

En morgon(eller ja, klockan är just nu tjugo över tolv ser jag) som denna fick det ackompanjera den sedvanliga Brie-mackan till frukost.

Små, jämnstora blad utan större färgvariation. En del stickor och strån som synes. Min påse innehöll en del stöv så den som absolut inte vill ha minsta bladpartikel i koppen gör nog bäst i att hala fram en sil.

Doften är som förväntat, viss rökighet men utan att släcka ut allt vad luktsinne heter.

Bryggt som butiken föreslår blir det ganska ljust, milt och är tydligt tjockt i munnen. Visst finns där rökkaraktär men jag trillar inte av stolen, och under finns något varmt, lite träigt och aningen sött.

Eventuellt kan man hoppa över en tredje bryggning och köra två lite längre, men för mig personligen
är tre på ca en minut vardera idealiskt.

Tycker mig ändå minnas att första gången jag köpte det här teet var det mer av både träkaraktär och sötma/värme och mindre rök, och det gillade jag bättre, även om det absolut inte känns som dåligt te, kanske bara lite mindre i min personliga smak. Avråder absolut inte från att prova.

Och jag tar gärna emot tips på riktigt fina teer av den här sorten, nån gång kan det ju vara skoj att testa.

Te, macka och ett julblad från Åhléns-stämningsbild från casa sparris, sent i november.


House of Tea(som f ö fått ny mycket snyggare hemsida ser jag nu) vill ha 179 kr för 50 g av det här teet, kika här.






*=exempel på detta är t ex Twinings Lapsang, en olfaktorisk chock av rang-kemiskt stridsmedel vore ett annat användningsområde. Men smaken är delad.

Kanyam GFOP från Te-Centralen.

予知夢 från Galileo OST lyssnas det på för närvarande


Ännu ett nepalesiskt te jag köpt på mig i referenssyfte*, den här gången från Te-Centralen i Ö-sund.

Och kanske det tråkigaste hittills, redan när jag nosar på bladen och får mig en druvsträv torr doft till livs som allra mest påminner om Himalayas Golden Nepal känner jag på mig att det här inte kommer lira i samma klass som de teer jag hittills testat.

Inte för att jag jämfört det med något first flush från Jun Chiyabari, det vore direkt taskigt, men många av de teer för 5-6-7 pund jag haft att göra med har uppvisat långt rikare, bredare smaker och dofter. Många av dem har jag druckit utan mjölk också, något jag inte velat göra med detta.

Blad:

de ger ju faktiskt ett lovande intryck, mycket knopp och många nyanser (av brunt... ^^)

Bryggt har jag gjort som jag plägar göra med morgonteer, ögonmåtta blad och 95-gradigt vatten. Inget fancy. 

Men trots att jag varierat bladmängd och bryggtid blev det liksom aldrig verkstad av det hela.

Det smakar tunt, tunt med en raspig strävhet längst fram på tungan parat med blaskig sötma av den sort man kan få från grönt eller oolong när det verkligen är på upphällningen efter ett gäng bryggningar. 

Känns lite beige att detta uppträder den första och enda bryggomgång jag ger detta**. Det är som om teet saknar grund, det känns inte underbyggt och allt man får är start och slut, inte fylligheten som borde ligga däremellan.

Bäst resultat fick jag med en för mig mellanstor mängd blad och en bryggtid på ganska precis tre minuter.

de förbrukade bladen luktar riktigt sletet, surt med en anstrykning av rök

Av den fina kryddighet som kan påminna om julkryddor hittar jag inget, ej heller någon särskilt uttalad munkänsla. Men jag kanske förväntar mig för mycket?

Man får ett hekto för 41 kronor så även prismässigt ligger det i linje med Golden Nepal.

Nej, det här får följa med till jobbet och förhoppningsvis göra bättre nytta där.

Avslutar med nåt lite gladare än min magsura recension:

Tamayura ~hitotose~ OP med den alltid lika fantastiska Sakamoto Maaya. Tror banne mig det är dags att gräva upp hennes plattor på allvar ur gömmorna.










*=den där artikeln om te i Nepal, den har jag skrivit! Ooo ooo... 

**=med det menas alltså att jag bara bryggt varje bladomgång en gång, inte att jag bara druckit teet en enda gång. Det är ingen bra grund för en recension!