Löstagbart obi-ami.

lyssnar på...

...det alldeles förtjusande temat från KamiNomi/Kami Nomi zo Shiru Sekai, jag tror vi alla behöver en motvikt till dagens ämne...

...vådorna av att inte veta vad det är för tekanna du köpt.

Någonstans för länge sedan-en 6-7 år sen iallafall-köpte jag min första kyusu av Yuko Ono via mail, föll främst för färgen och tänkte inte mer på det. Den har sedan glatt använts till mestadels genmaicha och någon gång då och då diskats ur när den börjat se lite väl brun ut inuti.

På senare tid har jag även använt citronsyra och jag tyckte att den blev lite renare av det.

Igår tog jag och körde igenom med syra igen, lät den stå över natten efter att jag hällt kokande vatten i.

Medan jag nu stod och diskade ur slog det mig att jag sett kannor med löstagbara obi-amifilter av samma typ som jag har på cdjapan. Tittade närmre i min kanna. Petar på metallnätet och inser att jovisst, det går ju faktiskt att ta bort.

Eh.

Vidrigt. 

Note to self: ta bort det där nätet lite oftare. Tack för ordet.

Tisdagskväll.

lyssnar på...Oda Kazumasas Sayonara wa iwanai*


Jag gillar vardag. Det är nåt avslappnat och skönt över att det inte händer så mycket, och att inte ha något behov av att det händer speciellt mycket heller.

Ibland känns det lite som det är lite press att hitta och dricka de häftigaste teerna man bara kan lägga vantarna på, att man skulle missa något annars.

Jag vet inte det jag. En kväll i veckan drack jag detta billiga te ur denna för mig kära men fullständigt ospeciella kopp-den torde ha funnits i tiotusentals exemplar när det begav sig-och det var riktigt, riktigt trevligt. Det är ett vänligt te med en försiktig doft jag gillar mycket, och jag uppskattade den friskt gröna färgen på teet. Bryggde nya omgångar långt efter att jag fått ut det bästa, men det var en stilla kväll och det liksom bara fortsatte.

Och jag uppskattade mitt te och min kopp för vad de var. Nog så.









*som jag fastnade för när jag tittade på Triangle.

Att köpa te på internet.

Shizuka na asa från Kawai Kenjis soundtrack till Higurashi är vad jag lyssnar på för stunden-

 Nej, idag handlar det inte om specifika butiker eller köpförfaranden, utan om en tanke som slår mig då och då medan jag just trålar efter skojigt te eller saker att brygga det i.

Är det bara jag som blir misstänksam om butikernas beskrivningar är alltför målande?

Om oolonget man kikar på har "toner av orkidé, liljor och söt frukt, mandelblom, choklad och ett underbart avslut som påminner om mango"?

Te är ju ändå te, och ska smaka som just te-Camellia sinensis. Om det inte är smaksatt te, but let's not go there...

Misstänksamheten kommer sig av att det känns som man hypar upp det man vill sälja och jag undrar hur många som egentligen kommer att uppfatta alla dessa fantastiska smaknoter? Varje adjektiv eller substantiv som används sätter ju bilder i huvudet på köparen(iallafall mig) och skapar förväntningar.
Kommer man bli besviken om man inte kan känna samma saker som butiksinnehavaren/vem som nu står bakom presentationerna? Tycka att de luras?
Eller kanske känna sig otillräcklig för att man själv inte kan förnimma allt det härliga?

Men det är ett dilemma; samtidigt vill man ju faktiskt ha något slags beskrivning för att lättare kunna avgöra om det aktuella teet är något man skulle vilja prova.

I en fysisk butik kan man ju be att få lukta på det man är intresserad av, kanske t o m få smaka om butiken är riktigt bra. På webben är man utlämnad åt sitt eget omdöme. Och det skrivs mycket crap som egentligen är irrelevant i sammanhanget. Teet blir inte godare av att det är bybor i autentiska folkdräkter som plockar teet tidiga morgnar medan bergsdimman lättar.

Butiker som säljer provpåsar har ju delvis löst problemet för kunden, om det är ett te som skulle kosta en en slant vill man ju gärna vara någorlunda säker på att man gillar det innan man slår till. Det gör ju mindre om det inte uppfyller förväntningarna om man bara lagt ut några tior.

Hur gör du för att avgöra om du ska köpa ett visst te eller ej?

Saker som inte är för te.

lyssnar på...I Can't Go For That (No Can Do) - Van Session med Nicki Bluhm and the Gramblers*


För några månader sedan på den trevliga japanska tebloggen Tales of Japanese Tea dryftades ämnet teprylar som egentligen inte är teprylar. Kom inte på något just då, men igår så använde jag ju faktiskt min konstiga lilla mugg(eller skål eller vad det nu är-den kanske är för jordnötter) jag köpte på Lagerhaus när teintresset tog fart men jag ännu inte kommit igång med att hitta ordentliga grejer.

Utmärkt att dricka te ur ju även om den ser rolig ut bredvid tekannan:

Någon sorts slät turkos glasyr på utsidan, crackle på insidan. Kostade några tior.

Originalposten kan läsas här och slutligen ställer jag frågan vidare om någon använder saker som inte alls är tänkta för te i sitt eget te-liv?

*=missa inte kazoon @2:04!

Om bryggning.

lyssnar just på..Taisetsu na kimi e från Lias album Colors of life

Det här att det känns som om det alltid finns en bättre kopp att få därute, bättre te men framför allt som om man missat nåt väsentligt eller helt enkelt är för kass på att tweaka ur det bästa ur sina stackars arma teblad. Eller kanske "teet är alltid grönare i någon annans kopp".

Nån som känner igen den känslan?

Eller att det de gånger det smäller till och man verkligen sätter det inte alls var speciellt koncentrerad eller ens visste vad man höll på med.

Igår kväll sent efter jobbet ville jag brygga lite roligare te än det jag får leva med på arbetet-en rätt vanlig känsla-inte bara för mig gissar jag. Plockade fram min lilla gröna kyusu och valde mitt koreanska gröna från Postcard Teas, ett trevligt, vardagligt te. Jag var visserligen noga med bryggning och andra förberedelser men att jag skulle få kopp på kopp på kopp med den mest fantastiska arom av rostade hasselnötter och intensiva eftersmak var jag inte beredd på. Detta fortsatte långt efter att det vi vanligen brukar kalla smak var uttömt ur bladen.

Det närmaste jag kom var Dubbelnougat. Minus sockret, då.

Det började nog faktiskt redan innan jag hällt på vatten första gången, kunde urskilja en tydlig doft av tranbär(jag diggar torkade tranbär. Hårt.) från bladen när jag skedat upp dem i värmd, fuktig kanna. Och jag som nästan skrivit av det här teet som endast kapabelt till en enda god bryggning.

Teupplevelser kan komma plötsligt.

gillar speciellt körbiten som börjar "ano sayonara kara tsuzuku uzuku itami wo..." @2:38  =)

Tilltugg till te.

i min iTunes...Cross Over ~ version les quatre filles från Star Driver ja, den jämra serien IGEN...


Jag kanske ska klargöra från början vad jag menar med "tilltugg": det är ju inte alltid det behövs, och jag är inte ute efter vilken mat som går till en viss typ av te, eller vilka teer som funkar i den händelse middagen blir mackor plus Earl Grey med mjölk.

Nä, jag fiskar efter hur man gör de gånger man dricker te för att man vill dricka just det specifika teet, med viss koncentration. Problemet är att efter att ha druckit 5-6-7 bryggningar säg, taiwanesiskt oolong så infinner sig en vilja att bryta av, eller man kanske känner av magkatarr eller dylikt. Vissa teer blir iallafall jag helt enkelt hungrig av(bra tips om man har dålig aptit...) 

I såna här fall vill åtminstone jag knapra på nåt litet, men, det skall vara nåt som harmonierar med tesmaken. Eller iallafall inte stör alltför mycket.

Bagateller kanske någon tycker, det är väl bara att bre en macka?

Jovisst. Allas smak är olika. För mig är det dock mycket som går bort; frukt för syrans skull, den tar över tycker jag, alltför salta eller söta-framför allt söta-saker av samma orsak.
Jag drack förvisso ett Zheng Shan Xiao Zhong en gång och hade chokladdoppade mandlar med kanel på till med stor behållning men det var nog ett undantagsfall. Föredrar mer neutrala smaker.

Några saker som funkat för mig är...

* nötter. Helst osaltade, gärna rostade. Helt råa cashewnötter är sällan kul.

* senbei d v s rissnacks av den sort som det brukar finnas mixlådor av bland 'naturgodiset'.

  bland sagda snacks finns även

* grönsakschips rätt okryddade men väldigt krispiga och fina grejer...

* flatbröd eller annat tunt, krispigt bröd, dock ej FinnCrisps p g a surdegen. Diggar inte surdeg~

* riskakor utan en massa ostpulver och jox

cashewnötter med svarta och vita sesamfrön, konohasallad* och sesamcrackers

Den som börjar se någon slags röd tråd här är garanterat nånting på spåren... ;)


Om någon sitter inne med andra mer oväntade tips tas dessa tacksamt emot!


*=konoha betyder löv på japanska

Om lagom dricktemperatur.

morgonens soundtrack-Chiyo teki fantasy från Azumanga Daioh OST-Omatome Ban-CD2


Är inte helt säker på om det var läsandet av uppgiften att strupcancer är vanligare i norra Iran-där man dricker mycket och väldigt varmt te-som fick mig att fundera på det här med hur varmt man vill ha sitt te. Jämför jag med mina vänner är det svalare än de flestas preferenser(de skulle nog säga fesljummet*), jag väntar länge och blåser på ytan för att någon gång få börja dricka. Sörpla och ta småklunkar är inget för mig, jag vill kunna dricka teet som jag dricker annan, kall dryck, fritt och utan att vara rädd för att bränna mig. För varmt te(och mat!) är bara frustrerande. Det gör ju ont!

Nåväl. Efter den där studien i Iran-som på intet vis är ny, den kom 2009-rekommenderades det att man väntade tills temperaturen fallit till åtminstone 65°C innan man började dricka.

65° för mig är lika med brännskador, jag skulle inte ens kunna sippa på det.

Hur gör folk?



Nedan resultatet av en högst vetenskaplig undersökning i det egna hemmet:

Nu var jag kanske inte helt snabb där men jag kom fram till att 45°C är idealtemperaturen för mig. Är det alltför varmt känner man ju inte ens smak tycker jag, vad är det då för poäng med att dricka te?

Synpunkter på det?





*=delar av sagda vänkrets plockar dessutom glatt upp insatsfilter av lera ur kannor med fingrarna när teet har bryggt klart-

vad göra med trist te?

nu spelas: A Legendary Couple: Scholar Liang and Lady Chou från Chinese Instrumental Ensemble - Masterpieces of Chinese Traditional Music

Ibland råkar jag ut för mesigt/ointressant, o-gott eller till och med ganska läbbigt te, som jag inte ens vill skänka bort, för att bespara resten av den församlade menigheten en tråkig upplevelse.

Trots det bär det mig lite emot att bara sula eländet rakt av. Nån stackare har ju trots allt stått och plockat bladen i de fall de inte är maskinplockade...men det känns iofs lika illa.

Men vad GÖR man? Iste tycker jag inte om, olyckligtvis.