Om bryggning.

lyssnar just på..Taisetsu na kimi e från Lias album Colors of life

Det här att det känns som om det alltid finns en bättre kopp att få därute, bättre te men framför allt som om man missat nåt väsentligt eller helt enkelt är för kass på att tweaka ur det bästa ur sina stackars arma teblad. Eller kanske "teet är alltid grönare i någon annans kopp".

Nån som känner igen den känslan?

Eller att det de gånger det smäller till och man verkligen sätter det inte alls var speciellt koncentrerad eller ens visste vad man höll på med.

Igår kväll sent efter jobbet ville jag brygga lite roligare te än det jag får leva med på arbetet-en rätt vanlig känsla-inte bara för mig gissar jag. Plockade fram min lilla gröna kyusu och valde mitt koreanska gröna från Postcard Teas, ett trevligt, vardagligt te. Jag var visserligen noga med bryggning och andra förberedelser men att jag skulle få kopp på kopp på kopp med den mest fantastiska arom av rostade hasselnötter och intensiva eftersmak var jag inte beredd på. Detta fortsatte långt efter att det vi vanligen brukar kalla smak var uttömt ur bladen.

Det närmaste jag kom var Dubbelnougat. Minus sockret, då.

Det började nog faktiskt redan innan jag hällt på vatten första gången, kunde urskilja en tydlig doft av tranbär(jag diggar torkade tranbär. Hårt.) från bladen när jag skedat upp dem i värmd, fuktig kanna. Och jag som nästan skrivit av det här teet som endast kapabelt till en enda god bryggning.

Teupplevelser kan komma plötsligt.

gillar speciellt körbiten som börjar "ano sayonara kara tsuzuku uzuku itami wo..." @2:38  =)