Om jungjak var den tredje plockningen på våren så är det här, woojeon(jag föredrar stavningen ujeon men det är nog en smaksak) den första och finaste. För denna 'first flush' skall plockningen ske innan ett specifikt datum från den kinesiska solkalendern kallat guyu(gok-u på koreanska) och det brukar infalla den 20 april.
Dessa teer kostar även lokalt i Korea hialösa summor. House of Teas variant går på 199 kr för 50 g vilket jag gissar inte placerar det i den absoluta toppen, men det är ett gott te och intressant att jämföra med jungjak-varianten.
Låt oss kika på bladen!
Betydligt mer finlemmade grejer än jungjakteet.
Ur burken doftar bladen en aning rostat, en aning svag frukt. Lagda i en värmd gaiwan framträder frukten lite tydligare men jag har svårt att sätta namn på den.
3 g blad på 70° i en minut och man får ett svagt gyllengrönt te.
Smaken upplevde jag som aningens renare-eller kanske mer renodlad är rätt ord, en lite kyligare karaktär där det rostade inte ligger lika långt fram bland aromerna. Klart och fint. Liksom med fuka- vs. asamushi så är det nog en smaksak vilken man föredrar av plockningarna, alla har sina goda sidor.
bryggning #1
Bryggt i min bankokanna blev det däremot rätt läbbigt; på en och samma gång mer dämpat och mer aggressivt, de trevliga aromerna försvann nästan helt medan smaken blev vass och tråkig.
Porslinskärl anbefalles.
Jag kanske ska tillägga att allt koreanskt te jag hittills skrivit om har varit 2011 års skörd och därför i vissa fall inte überfärskt. Ser även att det här teet tappar snabbt, det är en märkbar skillnad i fräschör från det att påsen öppnades för en månad sedan. De koppar jag dricker nu är påtagligt mindre komplexa och lite tristare än de allra första.
Kan man komma över en färsk laddning så rekommenderar jag varmt att pröva!
Utöver jungjak och ujeon finns även saejak, med plockdatum någonstans mitt emellan dessa två. Ofta bra köp då kvalitet och smak i många fall endast är obetydligt under ujeon, men till ett mycket mer fördelaktigt pris.
bryggning #3
De blöta bladen gick utmärkt att äta och blev sedemera sidosallad till dagens lunch, marinerade i japansk soja och med furikake av shiso, sesamfrön och nori på toppen.
På det hela taget måste jag säga att inträdandet i de koreanska teernas värld har varit lite av en resa och aha-upplevelse för mig, jag föredrog sedan innan de japanska gröna framför de kinesiska, men det vette sjutton om inte dessa teer är ännu mer i min smak. De har en tydlig, egen karaktär utan att vara påträngande, opretentiösa och liksom fridfulla att dricka. Den knäckebrödiga aromen, det sträva-torra och samtidigt mjuka tilltalar mig oerhört. Jag kommer på mig själv med att längta efter att få brygga en kanna och slå mig ner med den.
No comments:
Post a Comment