2013-03-23

2009 'Banna Black Gold' från Yunnan Sourcing.

som så ofta lite Clannad i högtalarna~








Ingen beklagar de glesa uppdateringarna här mer än jag, det har varit knepigt för en inbiten skiftjobbare som jag att hitta rutiner för ett arbetsliv som numera begränsar sig till kontorstider vardagar.

Packa väskor?
Förbereda morgondagens frukost?
Räkna ut vad man ska ha på sig?

Ofta har jag kommit hem på kvällarna och inte alls velat laga mat, är inte hungrig men sugen på casa sparris version på comfort food; svart te med mjölk. Hela förra veckan dracks det antingen det jag recenserar idag eller en annan variant, ett knoppigt, koffeinmaxat, sötaktigt Yunnan jag återkommer till.

Bara tokladdat min lilla glaskanna och sen gjort kopp efter kopp av detta galet uthålliga te; du kommer garanterat tröttna innan bladen!

2009 stod det på påsen, skördat tidig vår, inköpt drygt två år senare, påbörjat mars 2013 men det är bra fräs i det här fortfarande. Finns inte till salu för tillfället men det finns många bra alternativ i samma prisklass($6/100g betalade jag) och det kanske t o m dyker upp igen i ny årgång?

Vad jag vill säga är att den här typen av teer från just YS sällan-om någonsin-gjort mig besviken.




Spretiga, oregelbunda och ganska långa blad med distinkt gyllene knopp. Burken jag förvarar teet i är alldeles brunluddig på insidan av alla småhår bladen avgett.

Doften ur sagda burk är egentligen inte särskilt stark eller säregen-det är få övertoner av exempelvis frukt eller tobak eller vad det nu kan vara man uppfattar; om något skulle jag säga att den är lite kylig. Påminner allra mest om Ceylonte faktiskt, i det att den är rätt 'ren'.

Har som sagt bryggt detta rätt slumpmässigt för det allra mesta, en rejäl nypa blad(kanske 2-3x vad man brukar använda när man fixar te på vanligt vis) och låtit det dra en dryg halvminut första vändan och sedan känt mig fram. Få kvällar har jag tyckt att bladen börjat kännas slutkörda när jag är färdig med dem.





Lite tråkig färg kanske om man jämför med de nästan lysande orange toner man kan se i ett Darjeeling eller nepalesiskt te och det ser avgjort rätt jävligt ut med lite mjölk i...men låt inte det avskräcka.

Utan mjölk blir det inte strävt eller surt/beskt även om jag överdoserar såhär, bara kraftigt och det kvillrar lite stillsamt på tungan.

En aning svettframkallande är det också, känner mig lätt kokt efter en kopp eller två.

Robust utan att vara tråkigt skulle jag kanske vilja kalla det. Tåligt också då det verkar kunna ta en mängd olika bryggmetoder och ändå bli som jag vill ha det. Utmärkt vardagste.






Trevligt sällskap en eftermiddag som denna när utsikten utanför mest bjuder på glåmiga snöhögar.

2 comments:

tekoppenstankar said...

Vardagste ska en aldrig underskatta! Det är verkligen guld värt

sparris said...

Indeed!

De allra flesta dagar är ju just vardagar.

Ditt paket kom fram oskatt för övrigt-stort tack!