2012-12-31

Ochazuke.

Gackts Kono yoru ga owaru mae ni i iTunes~


Idag avviker vi lite från standardprogrammet här på bloggen och tipsar om käk man kan göra om man har lite risrester hemma, tråkigt te eller bara vill ha nåt varmt och enkelt t ex om man känner sig lite ämlig och sjuk.

Iallafall är det oftast så när jag gör detta.

Minns inte riktigt hur eller när jag först stötte på begreppet ochazuke men tror att det kan ha varit i den vevan jag skaffade min första riktiga dator och hade nån besatthet att läsa om japansk mat ett tag.


Det är alltså väldigt simpla grejer detta, lägg riset*(mikras lämpligen lätt om det kommer direkt ur kylen) i en skål, häll över te och topping. Klart!

Om man vill kan man köra hälften misosoppa, hälften te. Jag tar för det mesta vanligt sencha jag tyckt varit lite mjunigt eller som hunnit bli gammalt men andra varianter som t ex genmaicha eller houjicha går också bra.

Sen strör jag oftast bara furikake över. Lägger kanske i en umeboshi om jag har.


Typ så.



Den som vill kan pula ner allt möjligt: laxsmulor, sojabönor, rissnacks, klippa nori över...möjligheterna svämmar över. Har t o m sett recept med sake i men det känns lite overkill.

Är man extremt overkill-allergisk finns t o m snabb-chazuke-paket med frystorkade ingredienser färdiga att slänga över riset och teet**. Ful-chazuke!



Bonus: en scen ur Mai-HiME med ochazuke/bubuzuke-begreppet inklusive dub(notera att det är väldigt fritt översatt men så är det ju ofta av nödvändighet med ordlekar och liknande).







Haruka refererar alltså till sin rival Shizuru med frasen bubuzuke onna. Iallfall är de rivaler i hennes huvud. :P
För övrigt en serie jag fortfarande minns exakt i vilket ögonblick den hookade mig utan återvändo-i andra avsnittet. Det du!



Ochazuke figurerar även i en filmtitel: Ochazuke no Aji.




* * * GOTT NYTT ÅR!* * *





*=jag kanske ska nämna att i mitt domus är ris lika med grötris kokt som vanligt matris. Inte jasminris eller något Uncle Ben's-aktigt.

**=nog för att jag är patologiskt lat men för helvete....

2012-12-29

En kanna av celadon plus bonus.

just nu från högtalarna-Graduation of the Blue från Tsunenori-plattan Landscape


Jag måste erkänna att jag egentligen har något slags inofficellt köpstopp på tegrejer, men ibland ramlar jag bara på nåt som talar till mig utan att jag riktigt kan förklara varför.

Halvstora, förmodligen massproducerade celadonkannor?

Jaha, tydligen.






 





Rymmer enligt säljaren 170ml men det var snarare 160 men den häller fint utan spill, orka bråka om 2 tsk vatten.

Inbillar mig att jag kan ha nytta av den på jobbet, en aningen större kanna som iom glaseringen kan användas för allt möjligt. Även om frestelsen är stor att behålla den här hemma...

Känns gedigen hursomhelst, går lös på $32.99 men då ingår frakten. Det finns några kvar om någon är intresserad-här.



Dagens bonus bestod i den gaiwan jag fick från Canton Tea Club, ingen märkvärdig pryl men en bussig gest tycker jag.




Rymmer nästan 150ml upp till där vattenytan möter locket så den är rätt stor.




 Kanske också den är en kandidat till bruk på arbetet. Man kanske borde leta upp en mindre bricka som kan få plats i fönstersmygen?

Hoppas alla läsare haft en fin jul!

2012-12-23

Två yunomi från O-Cha.

lyssnar på...Valhalla Maiden Hill från Un-Go OST:




ojuligt kanske men det är en salig blandning i julpaniken här hemma =)


Inviger idag åtminstone den ena av två impulsköpta koppar från tebutiken O-Cha jag...blev tvungen att shoppa på mig för några veckor sedan.  Trots att de verkligen inte är i en stil jag brukar falla för.










Sakura och japanska lönnlöv, traditionella vår- och höstväxter. Hade ju varit kul med två för de övriga årstiderna också...vet inte vad som skulle passat såhär på vintern...bambu? Tall?

Rymmer i alla händelser cirka 2 dl och har en för händerna trevlig form att hålla i.





Det blev lite vanligt sencha och två avgjort skumma mochi från den asiatiska snabbköpet i Hötorgets tunnelbana. Det är de som skymtar snett bakom, tillsammans med lite allmänna 'orka julfixa lite till'-snacks.

En kopp kostar $26 vilket i skrivande stund är cirka 180kr, och jag fick ge $13 för frakten för två.


2012-12-14

Nagobilevi Village Tea från Nothing But Tea.

Ame no nichi ni från Hidamari Sketch i högtalarna f n


Te från Georgien är nästan helt okänt för mig, tidigare har jag bara sett en eller annan variant hos t ex Himalaya i Hötorgshallen men inte lockats då jag fått för mig att det inte var så festligt kanske.

Köpte dock en bunt provpåsar från Nothing But Tea för ett tag sedan vilka hastigt glömdes bort i ett skåp(hört den förut? :p ) tills jag bestämde mig för att nu ska det jävlar i havet bli av att testa dem.

Fyra varianter fanns inne när jag la min beställning, det tycks ha tillkommit ett par men jag plockade på mig:

Nagobilevi Village tea-dagens testobjekt

Georgian Old Gentleman

Georgian Old Lady

Natela's Gold Standard
 

Hade inte heller någon bra idé om vilken ordning jag skulle köra så slumpen fick avgöra. Så, först ut blev detta te, en blandning från flera tetillverkare från en och samma by.







Ganska stora, nästan blåsvarta blad som doftar plommonlikt och tätt, tätt ur påsen.







 Provade första gången med nån slags standardbryggning för svart te d v s 1g/dl. Nothing But Tea uppger att man kan brygga i upp till fem minuter, det var lite oklart exakt hur länge det fick dra då jag som synes panikade runt och plåtade och hade mig samtidigt som jag höll koll på tiden så i slutändan hällde jag bara upp när färgen såg lagom djup ut.






Första intrycket, förutom att plommonkaraktären följde med i smaken, var att det var rätt tunt men mjukt. Här borde gå att få ut mer kräm via mer blad/kortare tid.

Några dagar senare gjordes nya försök.





Med en och en halv ggr bladmängden bryggda en minut i den här lilla fjuttkannan( f ö en rätt värdelös grunka men den var så sjukt uttig att den följde med en beställning på rent estetiska grunder en gång) fick jag...ungefär samma resultat som innan. Mjukt, men det fattas något även om plommondoften är lite trevlig.

En antydan till tungkviller och eftersmak kan skönjas.  Tål ganska långa bryggtider utan att bli olidligt bittert men speciellt gott är det tyvärr inte.

Till slut bryggde jag de resterande grammen lite hipp som happ som jag brukar, och drack med mjölk.



Det är ju förhållandevis billigt te(£5.50/100g) men man kan nog få skojigare grejer om man håller sig till kinesiskt.







Nu tänker jag ju inte döma ett helt lands teproduktion baserat på detta smakprov utan hoppas på bättre tur med de övriga tre sorterna.


* * *

 
Man har producerat te i Georgien i åtminstone 160 år även om dåvarande Ryssland fick smak för te redan någon gång på 1600-talet. Då kom det till hovet och de som hade råd längs Sidenvägen tills någon begrep att klimatet i Georgien passade tebuskens krav.

Förr odlades teet med stordrift för att förse hela Sovjetunionen, något som fick kvaliteten att lida på kvantitetens bekostnad, och georgiskt te hade under senare delen av 1900-talet kanske inte såvärst rykte utomlands, om det alls var bekant. Det var CTC-teer framställda utan större omsorg. Numera verkar fler och fler mindre odlare ta upp stafettpinnen för att återgå till ortodoxa metoder och en produkt av högre kvalitet.











2012-12-06

Saisaika och momoaya gelé från Minamoto Kitchoan.

och till det lite...Iza shoubu! från Tamayura OST


Slår ihop dessa två till en post, det är samma jox med olika smak bara så det kändes lite fånigt att separera dem.

Plus att den med smak av japansk mispel (jap. biwa-även om jag inte är helt säker på om det refererar till själva frukten eller träden de växer på)bör ätas innan den blir dålig.

Det är alltså den i orange papper nedan.




Den har en lätt doft av äpple och persikor på burk. Mispeln är av äppelsläkt så det förvånar kanske inte.

Persikogelen doftar förvånansvärt starkt, påminner om de där sura persikorna från Haribo men innehåller ingen artificiell smak eller doft vad jag kunde se på innehållsförteckningen.

Båda bitarna är f ö fria från gelatin eller annat skumt och veganer borde kunna äta dem, iallafall tror jag det :$






Ledsen om det bara ser ut som två slemmiga bleka blobbar på bild...det var rätt kladdigt göra att plåta då bitarna mest bara halkade runt på fatet och-upptäckte jag idag-fönsterbrädet inte är helt plant.

Vilket resulterade i att de sakta gled omkring mest hela tiden.

Fick fundera lite på vad för te som skulle kunna vara lämpligt till de här och bestämde mig för att prova två; dels det lätt rökiga lapsang:et från House of Tea(recenserat här), dels standardvalet-sencha.







Båda bitarna innehöll som synes riktig frukt, men var trots det inte alls svåra att skära i mindre bitar. Inget Viennetta-syndrom här inte.

Om detta smakexperiment kan sägas att persikovarianten framhäver det nötiga i senchan. Mispeln har en otroligt fräsch, mild smak som påminner samtidigt om äpple och päron, kanske för att konsistensen liknar päronfruktkött.
Kommer dock inte ifrån att det känns som de här hade gjort sig bra mycket bättre på sommaren, det är nåt med svala gelebitar som känns väldigt mycket sommar*.

Med lapsang kom det söta i persikan fram, och något svårbestämbart sötaktigt i mispeln.

På det hela taget intressanta effekter. Hade jag haft fler bitar hade jag testat med balhyocha också. Och kanske mitt kyo-bancha. Man vet ju aldrig. Liksom jasminte kan funka bra till väldigt kryddstark mat i och med att smaken inte konkurrerar med hettan i maten utan på något vis lägger sig vid sidan om och inte bedövas bort så kanske...man får nån skojig effekt här också?



Dessa var de sista av mina wagashi från London. Återstår nu att sondera utbudet i den här jämra stan...














*=På säsongsavslutningen på japanskan i våras hade någon med sig tounyuu(typ gelerad sojamjölk med burkfrukt och eh...nåt-lagen från burken?) och man förstod att det måste vara otroligt nice en het fuktig äcklig högsommardag.  Ser ut såhär.