Tsuyaguri från Minamoto Kitchoan.

Ovan den i mitt tycke bästa och mest känslomässiga versionen av Mameshiba. Rekommenderar även starkt animen Earth Girl Arjuna om du tittar på sånt. Bra rakt igenom.

Idag ger vi oss på den sista av de wagashi jag köpte i år, en kastanj(kuri) innesluten i gelè eller pasta av detsamma.
Kastanjen förknippas med hösten i Japan(och här också för den delen, det ligger kastanjer i lösvikt i var och varannan butik att köpa hem och rosta i öppna spisen). Inte för att jag har någon öppen spis... *grååt*

Den som vill kan kika lite här för fler prov på vad man hittar på med kastanjer i Japan...en del ser jobbigt gott ut.

Hela kastanjer har jag inte fått förut, har bara förutom förra postens oribenishiki provat det som smaksättning i billig yokan från Sun Ai*, så det blir på sätt och vis en liten debut. Fast om det är samma art på träden respektive frukter kommer ifrån vet jag ju förstås inte. Ska inte snöa in mer på detta utan vi tittar på förpackningen istället:

Riktigt uselt ljus idag, blackt och tråkigt. Ber om ursäkt för bildkvaliteten.

Inuti ligger biten vakuumförpackad i folie och var aningen besvärlig att få ut utan att klämma sönder.

Den doftar lätt av kola och har som synes en hel kastanj inuti.

Försöker för närvarande göra slut på mitt lätt fermenterade sencha med oolong-övertoner jag skrev om i februari så därför drack jag det till. Andra val som kanske passat skulle kanske vara ett Darjeeling eller varför inte ett gult te eller annat med karaktär av rostade gryn.

Detta är sött, sötare än de andra bitar jag provat i år men det vägs upp dels av det kola-aktiga(som i ärlighetens namn tycks komma delvis från arom) men även något lite syrligt jag inte kan riktigt bestämma smakmässigt. På det hela taget får det mig att tänka på såna där hårda "kaffe"-karameller.
Kastanjen är intressant och ger lite kontrast till den mjuka pastan den omges av, men jag vet inte om jag fått någon bättre uppfattning om hur den smakar egentligen. Kan vara brist på referenser, eller så är det en mild smak man får leta lite efter. Svårt att säga.

Men visst är det gott, inte tu tal om den saken. Värd att prova och jag kommer nog köpa igen när jag får tillfälle.

Styckevis kostar dessa £3 och är enligt innehållsförteckningen helt veganska. Här.

Passa för all del på och spana in julkartongerna om du besöker sidan. Helt galna-och lätt galna priser....


Avslutar med lite mer musik...den aviga och alldeles förtjusande Kira Kira Road från Sakamichi no Apollon(Kids on the slope):

*=mitten överst, gröna påsen

Oribenishiki från Minamoto Kitchoan.

Kakedashitari, Motometari från TARI TARI Music Album ~Utattari, Kanadetari~ förgyller den tidiga eftermiddagen här. Gillar Hamaguchi Shirous kompoistioner mer och mer måste jag säga. =)

I dag är det full sol och kallt utanför casa sparris och vi firar eftermiddagen med vitt te från Hawaii och en liten kaka så fin att det tog emot en aning att skära itu den.

Som vanligt trevligt förpackat.

Inuti ligger en liten rund, hög skapelse av bönpasta och kastanj med något slags luftigt kakhölje.

Har någon förresten något att tillföra om dekorationen? Påminner om kamon men jag vet inte vad just detta märke betyder i sammanhanget.

Som synes, bönpasta och kastanj, hela biten är mjuk rätt igenom men de olika delarnas konsistens skiljer sig från varandra så det blir inte tråkigt eller jämntjockt. Kastanjepurén är dessutom lite grovhackad så det finns småbitar kvar.
Det bör nämnas att kakan innehåller ägg(penslat på toppen så den blir fint brun gissar jag) och mjölk.

Mild, söt smak, rätt neutralt egentligen förutom kaktäcket. Borde passa som ackompanjemang till ett brett spektrum av teer.

Det vita teet jag hade till kommer från Hawaii och var veckans te i Canton Tea Co:s teklubb en gång för länge sen. Tyvärr ser det inte ut att finnas att köpa nu-antagligen för att man bara fick fatt i en mindre mängd men nyfikna kan säkert hitta någon annanstans.
Jämfört med de kinesiska klassikerna och de indiska och afrikanska vita jag druckit hade det en helt egen karaktär, mindre av den örtighet(associerar själv till doften av gulmåra) som brukar uppträda och istället sötare(första bryggningen var rejält söt) och något som påminner om dessertvin eller annan alkoholhaltig dryck....vet inte riktigt hur jag ska klassificera det då jag sällan dricker sånt. Engelskspråkiga parfymentusiaster refererar ibland till en viss dofts karaktär som 'boozy' och vet man hur det brukar upplevas så finns en del av det här. Samt något jag bara kan beskriva som potpurri med rosenblad...det låter kanske läbbigt men för mig var det intressant. Vet inte om det var ett te jag skulle sitta och längta efter men jag är glad att jag fått tillfälle att testa, det drog igång stora associationsmaskinen i huvudet ordentligt.

Styckevis kostar de här bitarna £2 och jag skulle verkligen inte säga nej till en låda eller tre. Informationen hos butiken är lite knapphändig men för den intresserade finns den här.

Chasenkyo från Minamoto Kitchoan.

lyssnar igenom Tamayura ~hitotose~ Vocal Album, nano de. ffg, just nu Himawari

Veckans snyggfika i casa sparris blev detta, en bit böngelé i vacker förpackning. Just denna smaksatt med grönt te och innehållandes hela bönor.

Smaken är...tja, som yokan smakar mest skulle jag nog säga. Lätt anstrykning av te förstås men annars är det bönorna och den lilla bollen mochi inuti som står för det skojiga här. Mochi-konsistens går jag alltid loss på och bönorna gav ett visst tuggmotstånd, som nötter. Känns som det oftare tänks på kontrasten mellan olika texturer och konsistenser bland wagashi än västerländska bakverk(fina macarons är ett exempel på undantag).

Dessutom tyckte jag att smaken på det te jag drack till framhävdes på ett fint sätt, så välj med omsorg.

Dumt nog kan jag inte finna den här varianten på butikens hemsida så något pris kan jag inte leta fram.
Den här biten innehåller mjölk och sojabönor om någon vill undvika dessa ingredienser.



Avslutar med en dödligt pysmysig version av Hoshi meguri no uta...

Suikanshuku från Minamoto Kitchoan.

i högtalarna...Nonki na takurami från Soundtracket till Sora no Otoshimono



Fortsätter att utforska Minamoto Kitchoans utbud, förra helgen tog jag fram den här rätt rejäla grunkan:

Stor som ett litet ägg och skulle nog med fördel delas av flera personer. Något att bjuda på kanske m a o.
Det rör sig alltså om en hel, torkad persimon eller sharon som den väl oftast kallas här, fylld med bönpasta och beströdd med socker. Man kan som du snart ser skära den i skivor som en limpa och äta till teet.
Vass kniv anbefalles om du vill skära upp den här, frukthöljet kan vara lite segt och det ser så tråkigt ut om den trasas sönder om du vill lägga upp fint.

Ska i ärlighetens namn säga att jag först trodde den möglat rätt så friskt när jag öppnade paketet och kallsvettades några sekunder där... men det visade sig vara sockret den rullats i. Pust.

Har man provat sharon förut så vet man att det är en frukt med mild smak, mycket lite syra men en riktigt frisk karaktär, särskilt kyld. Färska är de utmärkta en riktigt varm sommardag. Torkade, som idag, hade jag inte provat förut.
I kombination med den söta, mjöliga bönpastan blir det lite fruktkaka över det hela.

Jag drack det allra sista av mitt Hosen till detta och det visade sig vara en bra kombination, det lite bittra teet fick den milda fruktsmaken och den i mitt tycke lagoma sötman här att framträda på ett bra sätt.

£5.50 per st för en sån här så det var en av de dyrare bitarna, men ett bra alternativ att köpa med hem till Sverige då hållbarheten är lång, en månad.  Här.

Hakutōmochi från Minamoto Kitchoan.

i högtalarna-Ikimono-Gakaris Hanabi, en gammal Bleach-låt


Det blev en sväng till London nyligen så jag fick med mig en ny påse blandade wagashi från Minamoto Kitchoan.

Fick och fick, det var en av resans höjdpunkter för mig. Hade köpt betydligt fler sorter om jag kunnat(vissa är sådana färskvaror att de måste förvaras kallt och ätas inom några dagar så jag höll mig till det lite hållbarare utbudet).


Idag en bönkaka smaksatt med vit persika.

Den är precis så pytteliten som bilden indikerar; som en knappt medelstor jordgubbe eller så.
(hej och välkommen till vintertiden förresten, därav de gråmurkiga bilderna... =_= )

Ingen doft alls nästan men jag har något slags halvt utbruten smygförkylning så lite inte på mig.

Jag är rätt förtjust i den lite degiga, klistriga konsistensen på mochi och blev inte besviken på den här lilla biten, höljet är mjukt, kletar fast i snart allt sagt allt det kommer i kontakt med men har det där trevligt sega tuggmotståndet jag ville åt.

I mitten den skära bönpastan som i förstone inte tycks smaka persika alls men ge er till tåls så kommer en stillsam viskning av persikoarom, precis lagom kontrast till det söta skalet.

Skulle inte ha några problem att äta en hel presentask såna här till teet men har ju hut i kroppen så jag bad bara om en i kassan...

Dumt nog minns jag inte var styckepriset var och på butikens sida står bara vad man får ge för ett 12-pack(£16).

Riktigt trivsamma små saker och jag köper dem gärna igen.

Saisaika och momoaya gelé från Minamoto Kitchoan.

och till det lite...Iza shoubu! från Tamayura OST


Slår ihop dessa två till en post, det är samma jox med olika smak bara så det kändes lite fånigt att separera dem.

Plus att den med smak av japansk mispel (jap. biwa-även om jag inte är helt säker på om det refererar till själva frukten eller träden de växer på)bör ätas innan den blir dålig.

Det är alltså den i orange papper nedan.

Den har en lätt doft av äpple och persikor på burk. Mispeln är av äppelsläkt så det förvånar kanske inte.

Persikogelen doftar förvånansvärt starkt, påminner om de där sura persikorna från Haribo men innehåller ingen artificiell smak eller doft vad jag kunde se på innehållsförteckningen.

Båda bitarna är f ö fria från gelatin eller annat skumt och veganer borde kunna äta dem, iallafall tror jag det :$

Ledsen om det bara ser ut som två slemmiga bleka blobbar på bild...det var rätt kladdigt göra att plåta då bitarna mest bara halkade runt på fatet och-upptäckte jag idag-fönsterbrädet inte är helt plant.

Vilket resulterade i att de sakta gled omkring mest hela tiden.

Fick fundera lite på vad för te som skulle kunna vara lämpligt till de här och bestämde mig för att prova två; dels det lätt rökiga lapsang:et från House of Tea(recenserat här), dels standardvalet-sencha.

Båda bitarna innehöll som synes riktig frukt, men var trots det inte alls svåra att skära i mindre bitar. Inget Viennetta-syndrom här inte.

Om detta smakexperiment kan sägas att persikovarianten framhäver det nötiga i senchan. Mispeln har en otroligt fräsch, mild smak som påminner samtidigt om äpple och päron, kanske för att konsistensen liknar päronfruktkött.
Kommer dock inte ifrån att det känns som de här hade gjort sig bra mycket bättre på sommaren, det är nåt med svala gelebitar som känns väldigt mycket sommar*.

Med lapsang kom det söta i persikan fram, och något svårbestämbart sötaktigt i mispeln.

På det hela taget intressanta effekter. Hade jag haft fler bitar hade jag testat med balhyocha också. Och kanske mitt kyo-bancha. Man vet ju aldrig. Liksom jasminte kan funka bra till väldigt kryddstark mat i och med att smaken inte konkurrerar med hettan i maten utan på något vis lägger sig vid sidan om och inte bedövas bort så kanske...man får nån skojig effekt här också?



Dessa var de sista av mina wagashi från London. Återstår nu att sondera utbudet i den här jämra stan...

*=På säsongsavslutningen på japanskan i våras hade någon med sig tounyuu(typ gelerad sojamjölk med burkfrukt och eh...nåt-lagen från burken?) och man förstod att det måste vara otroligt nice en het fuktig äcklig högsommardag.  Ser ut såhär.

Okashigure från Minamoto Kitchoan.

lyssnar på...特別な思い från Shinzanmono OST...tror jag tjatat om den förut? Låter ungefär som det ser ut om jag tittar ut genom fönstret idag...



Mer wagashi...

Idag nån sorts bönkaka med ett blomster på toppen(körsbärsblom? går man efter bilden nedan så...).

Man kan tycka att med sån dekoration borde det vara nåt för våren men de fanns iaf i butiken när jag var där i slutet av oktober.

Inte för att jag är nåt större fan av rosa men förpackningen är fin, om än ett litet helvete att få upp.
Fick klippa sönder den, inte ens Estrella-rycket funkade.

Kakan luktar svagt syrligt och lite marsipanaktigt.

Det är f ö precis så regnigt, trist och grått ute som det ser ut på bilden. Riktig skrattfest.

Nåväl, lite sencha till den så känns allt mycket bättre.

Milt söt smak. Den stora behållningen var däremot den mjukt mjöliga konsistensen, som sönderkokt
King Edward. Sjukt gott! Hade det inte varit för att de är hyfsat dyra per styck hade jag lätt kunnat peta i mig en fem-sju stycken :$

Utmärkt komplement till teet också, jag valde ett sencha med rätt så mycket skärpa i smaken.

Tenkataihei wagashi från Minamoto Kitchoan.

lyssnar på Module strömmat från Bandcamp; just nu I neva dared

 


Jag måste erkänna att jag köpte dagens lilla kaka av en enda anledning: fisken på omslaget. Då, i butiken hade jag egentligen ingen aning om vad det var jag skulle få se när jag tog av pappret men som sagt, fisken. 

Fisken i sin tur representerar en sak och jag tror banne mig att detta hände redan där och då; 

Den här lilla trudelutten började spela i huvudet. Finns i en miljon versioner, den här duger lika bra som någon. Vad jag vill säga är att jag kom att tänka på Kanon-en av de för mig mest betydelsefulla anime jag sett(och jag menar 2002 års version, remaken har jag inte sett än). har t o m en av låtarna från soundtracket som ringsignal på min jobbtelefon.

Vet man nåt alls om Kanon är den här bilden välbekant: 

Ayu och hennes älskade taiyaki, en sorts fiskformade dubbelvåfflor med bönpasta emellan, enkelt uttryckt. 

Tenkataihei=fisk. Taiyaki=fisk. Taiyaki=Kanon. Kanon=bra. Så funkar min hjärna. Frågor på det?

Skämt åsido, jag blev iaf nyfiken och köpte en och idag skall den provas. Har bryggt en kanna av ItMfTs saejak till.

Det är något lite...inka- eller maya-artat över reliefen på kakan tycker jag. Doftar snarlikt de frysta taiyaki jag ibland köpt på JFK och värmt i ugn.

På butikens hemsida uppger man att de här bakverken ursprungligen kommer från Hokkaido. De kostar f ö £1.80/st så superbilliga är de ju inte.

Insidan:

Ledsen för den relativa oskärpan, det mörknar snabbt nu.

Minsta kattan sniffade länge och ingående på den halva jag höll fram men när hon försökte ta en tugga fick det vara nog. Själv tycker jag att den här varianten var helt okej, bönpastan var inte fullt så söt som jag befarat och 'sockerkakan' runt omkring var riktigt god. Hade jag haft en till hade jag nog värmt den i ugnen för att knapra till ytterhöljet en aning. 

Funkar i alla händelser utmärkt till te!

Yuka citrusgele från Minamoto Kitchoan.

i iTunes....Datte midori da mono från AUB39-Arakawa under the bridge OST

Solig eftermiddag, ledig eftermiddag, dags att plocka fram lite fingodis till teet kanske?

Först ut av mina Londonköpta wagashi blir denna lilla bit, en kub svagt citrusdoftande gele. Ingen särskild tanke bakom det valet annat än att den hade bäst före-datum som snart infaller.

Har kikat på innehållsförteckningen och kan inte se annat än att den borde passa alla om man nu inte är allergisk, i övrigt är den helt fri från animalier eller annat.

Till det lite te... Det sista av ett indiskt grönt te från teklubben, uppenbarligen framställt med omsorg men kanske inte det mest lättbryggda jag varit med om. Misstänker att den skärpa som lätt slår över i bitterhet jag upplevt kan tillskrivas tevarietalen?

I övrigt är smaken kusin med både japanskt och koreanskt te, lite nötig och distinkt.

Själva gelébiten är inte särskilt syrlig som man skulle kunna förvänta sig utan har en fin aromatisk smak, mer som skalet än saften från en citrusfrukt med andra ord. Tillsammans med teet blev det riktigt gott, helheten blev större än delarna och kändes riktigt lyckad. Kombinationen lockade fram en illusion av citrussyra som inte fanns där när jag smakar på te/gelé var för sig.

Wagashi från Minamoto Kitchoan.

朧月夜 från Hayashi Yukis soundtrack till Strawberry Night i bakgrunden~


Det blev en resa till London i förra veckan, och ett av huvudmålen med resan var bland annat ett besök i Minamoto Kitchoans butik.

Här säljs och tillverkas wagashi d v s traditionella japanska bakverk. Ofta mycket vackra skapelser, ofta knutna till årstiderna.

Och ofta-i mitt tycke-vääldigt söta-men det balanseras av teet de är tänkta att ätas tillsammans med.

Funkar bra på mer än ett sätt-den som fått biverkningar av att dricka ex vis matcha utan att äta först vet vad jag menar.

I Sverige har jag inte stött på så mycket eller särskilt kul wagashi-man kan köpa pyttebitar plastförpackade yōkan på t ex Sun Ai och JFK brukar ha daifuku(och fryst mochi med glass i-men jag har aldrig köpt dem eftersom jag inte haft någon kylväska med sig och soggig glass inte är så kul).

Haffade dock en låda mochi av en sort som stod framme på en hylla i pappask i rumstemperatur på det gigantiska asiatiska snabbköpet i tunnelbanan vid Hötorget, men jag har inte öppnat paketet än så mer om dem en annan gång.

Nå, åter till ämnet för dagen.

Mycket av det som fanns i butken var självplock, man tog sig en liten vävd korg och lade själv i de bitar man ville köpa och lämnade sedan till expediten, men en del var av mer 'färsk' natur och låg bakom glas i en kyldisk, så dem fick man be om att få paketerade.
Eftersom jag inte skulle kunna äta det jag köpte på en gång så avhöll jag mig från de sorterna och gick på det styckförpackade sortimentet. Är ju bra med ett bäst före-datum bortom nästa vecka.

Det blev fem bitar, kika närmre på dem här:

Tenkataihei

Momoaya

Saisaika

Okashigure(en bönkaka) och Yuka(citrusgele) fanns inte på sidan men bildgoogla dem så får du rätt bra bilder. :)

Kommer givetvis rapportera varje bit när det blir dags att prova dem!





Är f ö ytterligt glad att jag gick dit av en extra anledning-jag fick chans att prata lite, lite japanska med expediten-även om hon inte visste vad benihana var för blomma.

Och om någon undrar varför det inte är några bilder från butiken kan jag glatt meddela att JAG GLÖMDE DEN FÖRDÖMDA KAMERAN HEMMA. Liksom hälften av mina kläder...