2013-03-23

2009 'Banna Black Gold' från Yunnan Sourcing.

som så ofta lite Clannad i högtalarna~








Ingen beklagar de glesa uppdateringarna här mer än jag, det har varit knepigt för en inbiten skiftjobbare som jag att hitta rutiner för ett arbetsliv som numera begränsar sig till kontorstider vardagar.

Packa väskor?
Förbereda morgondagens frukost?
Räkna ut vad man ska ha på sig?

Ofta har jag kommit hem på kvällarna och inte alls velat laga mat, är inte hungrig men sugen på casa sparris version på comfort food; svart te med mjölk. Hela förra veckan dracks det antingen det jag recenserar idag eller en annan variant, ett knoppigt, koffeinmaxat, sötaktigt Yunnan jag återkommer till.

Bara tokladdat min lilla glaskanna och sen gjort kopp efter kopp av detta galet uthålliga te; du kommer garanterat tröttna innan bladen!

2009 stod det på påsen, skördat tidig vår, inköpt drygt två år senare, påbörjat mars 2013 men det är bra fräs i det här fortfarande. Finns inte till salu för tillfället men det finns många bra alternativ i samma prisklass($6/100g betalade jag) och det kanske t o m dyker upp igen i ny årgång?

Vad jag vill säga är att den här typen av teer från just YS sällan-om någonsin-gjort mig besviken.




Spretiga, oregelbunda och ganska långa blad med distinkt gyllene knopp. Burken jag förvarar teet i är alldeles brunluddig på insidan av alla småhår bladen avgett.

Doften ur sagda burk är egentligen inte särskilt stark eller säregen-det är få övertoner av exempelvis frukt eller tobak eller vad det nu kan vara man uppfattar; om något skulle jag säga att den är lite kylig. Påminner allra mest om Ceylonte faktiskt, i det att den är rätt 'ren'.

Har som sagt bryggt detta rätt slumpmässigt för det allra mesta, en rejäl nypa blad(kanske 2-3x vad man brukar använda när man fixar te på vanligt vis) och låtit det dra en dryg halvminut första vändan och sedan känt mig fram. Få kvällar har jag tyckt att bladen börjat kännas slutkörda när jag är färdig med dem.





Lite tråkig färg kanske om man jämför med de nästan lysande orange toner man kan se i ett Darjeeling eller nepalesiskt te och det ser avgjort rätt jävligt ut med lite mjölk i...men låt inte det avskräcka.

Utan mjölk blir det inte strävt eller surt/beskt även om jag överdoserar såhär, bara kraftigt och det kvillrar lite stillsamt på tungan.

En aning svettframkallande är det också, känner mig lätt kokt efter en kopp eller två.

Robust utan att vara tråkigt skulle jag kanske vilja kalla det. Tåligt också då det verkar kunna ta en mängd olika bryggmetoder och ändå bli som jag vill ha det. Utmärkt vardagste.






Trevligt sällskap en eftermiddag som denna när utsikten utanför mest bjuder på glåmiga snöhögar.

2013-03-09

Ureshinocha från Chaikhana.

MARIMITE ~haru~ image album vol 1(l'image de rosa chinensis) är ackompanjemang idag








Det känns lite skämmigt men detta te fick jag alltså i julklapp. Och den julklappen mottogs i torsdags.

Vet väldigt lite om det förutom att det är så extra speciellt att det inte finns på Chaikhanas hemsida och om ureshinocha vet jag inte mer än att det kommer från Ureshino, långt söderut på Kyushu.
En kärnfull handskriven instruktion på påsen; "70° 2 minuter" var allt.

Ureshinocha tycks överlappa lite med tamaryokucha men jag är osäker på om så är fallet med just vad jag fått, de typiska, vagt krullade bladen ser inte ut som mina.

Döm själv?





Torra har bladen en säregen sträv, lite oljig doft. I värmd kanna kommer den typiska kokt kyckling-karaktären fram.

Följer man påsens instruktion blir teet alltför bittert för mig, jag får i vanlig ordning dra ner på
det ena eller andra. En och en halv minut vid 65° var mer i min smak.

Vill dock kasta in en rejäl reservation här eftersom a) teet legat och väntat på mig i bokstavligen månader och kanske tagit skada under tiden och b) jag tror jag fortfarande inte fått ordning på smak och doftsinne helt efter flunsan...men det är mer bitterhet än smak/arom på det här.

Kan förnimma nåt vagt bärigt i det färdigbryggda teet om jag letar, men annars är det mest beska. Vet inte om jag nämnt det tidigare men jag försöker skilja på bra beska och kalla det bittert, och det som mest smakar illa och därmed är beskt. Det senare är mer tungt-kompakt-luddigt i karaktären för mig jämfört med det jag gillar som är skarpare, klarare, renare. Torrare?

Ok jag ska sluta flumma ut nu.




Idag(9/3) när jag färdigställer den här posten(texten ovan skrevs för cirka två veckor sedan) kan jag konstatera ett par saker jag inte lade märke till innan:

Efter bryggning 1 doftar det spenat så man kan dö ur kannan, det är nästan så jag undrar om jag tagit fel på råvara... Plus att smaken hade betydligt fler dimensioner än jag kunde upptäcka vid tidigare sessioner. Mitt smaksinne måste varit rejält tilltygat, mer än jag begripit.

Det bäriga-kärva a la tranbär är mer framträdande och bitterheten är inte alls lika besvärande.

Eftersmaken kommer tyst smygande och lägger sig på tungan.




Idag använde jag även min bankokanna, den klipper mycket tråkig beska och ger andra roligare smaker mer plats. Det slutliga intrycket hamnar absolut på den positiva änden av skalan.

Test-tuggade på ett par av bladen men nej, de var lite för sega för att bli en kul sallad.


Om pris kan jag av naturliga skäl inte uttala mig så om detta är prisvärt eller ej är lite oklart. Dock trevligt att få göra bekantskapen!