För att få lite perspektiv på gårdagens övningar började jag plocka lite bland pu-påsarna(herregud jag måste märka upp bland dem innan jag fullständigt tappar kollen på vad jag egentligen köpt...var kan man hitta mini-Post-Its? Konsum? :O) för att se om jag hade nåt "vanligt" shu att jämföra med.
Dumt nog var den enda öppna påsen från 2001 och därmed nästan lika lagrad som det vietnamesiska. Dock var doften mer traditionell och jag tog fram min minsta gaiwan och bröt loss lite från mitt 25g-prov. Varmare, aningen svampig doft, de blöta bladen efter första bryggningen på en minut luktar verkligen hostmedicin-aktigt. Smakade omväxlande på det och den sista femminutersbryggningen av 99-an, lustigt nog var styrkan ungefär den samma, det ena nästan uttömt, det andra bara i början av sin karriär.
Andra omgången och jag noterar att Jing Mai inte är alls lika uttorkande på tungan samt har något gemensamt med mjukt svart te. Möjligen en liten beska.
Fann en recension som talade om lakrits men nåt sånt känner jag inte själv. Synd, jag gillar lakrits.
Bladen är mycket mörka, medelstora och ganska hårt sammanpressade. Jag brygger en tredje gång och trots att tiden nog var i överkant(se bild) så saknar det fortfarande astringens, dock visar sig tungkvillret nu. Beskan är en aning irriterande.
Sammanfattningsvis är jag inte lika fascinerad av detta som av teet från Canton Tea Co.
Detta te köpte jag för snart två år sedan så det finns inte längre kvar hos Yunnan Sourcing, enligt en uppgift kostade dock en hel 'brick' à 250 gram $27. Mitt lilla prov gick lös på 3 dollar.
*=Duktigt rubbad komediserie med absurd humor och ett flertal riktigt bra seijyuu(Fujiwara Keiji!) jag rekommenderar den verkligen! =)
No comments:
Post a Comment