Ibland saknar jag att inte alltid ha lite sånt här hemma-baozhong, det grönaste av gröna oolonger som vissa vill klassa som grönt te. Senast jag var i London köpte jag på mig minsta förpackningen av Postcard Teas variant för jag hade tiggt till mig att få ladda min telefon under besöket och tyckte att köpa lite te var det minsta jag kunde göra som tack.
Inte för att jag var nödbedd eller så.
Små, mörka blad, djupt gröna till nästan gula i färgspannet. Torr, sträv doft som blir till något hälften blommigt/matigt när vattnet hälls på.
Jag brukar inte åbäka mig med den här sortens te utan bara slänga bladen i en kopp eller skål och sedan
låta dem ligga i, kanske tillsätta några fler efter några bryggningar. Sådär kan man hålla på en bra stund
och jag tycker det är avkopplande och kravlöst.
Det innehåller lite stjälk och är emellanåt en aning fiskaktigt så det är inte det bästa baozhong jag druckit men jag har egentligen inga invändningar. Tungkvillret är det inget fel på och till mat borde det absolut göra sig. Det måste finnas teer för alla tillfällen och detta är perfekt avpassat för en stillsam söndag utan något särskilt att göra.
Billigast kommer man undan med en 20g-påse för £6 som jag egentligen tycker är lite i överkant. Här.
Så, till början av det nya året har jag idag ett te som liksom Terai Black även det figurerat i CTCs teklubb och bjöds ut i provpåsar till den allmänna kundkretsen senare. Dock endast i småpåsar så min andel är bara 12g. Inte mycket för att bilda sig en uppfattning kanske men för £5 är det lite häftigt kanske att köpa på sig mer. Bäst jäklar det här är bra nu... ;)
Bladen är små och finlemmade med en god andel knopp. Doften är tät och rejält fruktig. Är inte det lite ovanligt för ett Assam?
När den värsta doftexplosionen lagt sig kan jag förnimma något lätt chokladartat i bakgrunden.
Detta te torde bli bäst bryggt på traditionellt västerländskt vis och det är även så butiken rekommenderar att man förfar med det. 3g te vid 95° i min lilla glaskanna. Cirka fyra minuter fick det dra första gången jag provade.
Drycken blir snabbt mörk och en aning grumlig och när jag häller upp det är den vackert djupröd i färgen.
Det är ett kraftigt te, väl lämpat för mosiga morgnar man kanske helst vill lägga till handlingarna men med en skärpa och en klar, fräsch bitterhet som dröjer sig kvar i munnen. Det finns mycket nyanser att upptäcka och den som dricker sitt te utan tillsatser vill jag rekommendera detta, varmt!
Det går naturligtvis bra att hälla mjölk i också men jag tyckte det dödade en del övertoner, faktiskt.
Senare gjorde jag mig en kopp till, då som jag brukar med ögonmåttade blad och bryggtid på känsla.
Uppskattningsvis ca 1/3 mindre blad och en minut kortare bryggtid. Det blev lite milt, t o m för mig.
Resterande gram dracks upp på några dagar och medan jag visst tycker om det här teet måste jag ändå säga att jag personligen föredrar mitt Sree Sibbari. Men det var också något alldeles särskilt.
Erbarmligt exponerad bild på de blöta bladen(som doftar....svamp om jag sniffar i kannan) men det är mulet och svårt att hänga med när mörkret faller. Inkluderar fotot ändå för sakens skull.
Vill du läsa mer om teet eller köpa en egen påse gör du det här resp här.
*=med den osannolikt begåvade Yoko Kanno som kompositör. Lyssna, Lär, Lyd;)
soundtracken till Yakushiji Ryoko no Kaiki Jikenbo puttrar i bakgrunden,inte världens bästa serie kanske(även om den växte mot slutet) men musiken föll mig i smaken med sin lätt 80-talsdoftande storstadskänsla
Årets sista post. Kommer inte tråka ut någon med summeringar, årsbästalistor(detta otyg) eller mjuniga nyårslöften, bara visa en liten teskål som damp ner igår. Köpt på eBay enbart för att jag fastnade för färgen och den-hoppades jag-mattsträva glasyren.
Det blir ofta så när jag köper tekoppar, går på den där "den där vill jag dricka te ur!"-känslan. Sällan dyra saker, sällan riktigt konsthantverk.
Utförande och kartong skvallrar om att detta är massproducerat, men sånt bryr jag mig inte om.
Ytan var f ö precis så papperslikt len/sträv som jag trodde. Det ligger något nästan metalliskt i den blågrå färgen.
Liksom de två skålarna jag visade härförleden vill jag kalla den för ippuku-wan, en mellanstorlek för stor för sencha, för liten för matcha. Att vispa i den här är lögn.
Jag fick ge $13.95 men frakten gick på nästan $17. Butiken har ett exemplar kvar om någon känner sig manad. Här.
Till sist önskar jag alla ett Gott Nytt År så ses vi 2014! Något att lyssna på efter festligheterna inatt kanske?
Sakamoto Maayas Ame ga furu(Linebarrels of Iron ED 1) i stereon:
Ok, det här teet köptes alltså inte långt efter det andra teet från samma butik som jag faktiskt lyckades skriva om ganska snart efter att ordern kommit fram.
Det var 2011 m a o. *host*
Sun Moon Lake ligger på Taiwan i regionen Nantou(en och annan läsare har säker köpt oolong som uppgetts vara därifrån) och där lär vara mycket vackert så det drar mycket turister. Här produceras svart te, helt och delvis av Assam-kultivar. Att reda ut begreppen är inte helt lätt och medan jag sökte information om teet stötte jag på två begrepp rätt ofta; T-18 och Ruby Black.
T-18 är en korsning av två olika typer av tebuskar, Assam och en lokal variant och har tagits fram av Taiwan Research and Extension Station där man forskar på och utvecklar teindustrin på ön, bland annat genom att ta fram nya hybrider.
Om jag begripit det hela rätt är Ruby Black/Red Jade det kommersiella namnet på teet dessa buskar ger(tar tacksamt emot ytterligare klargöranden eller rättanden av mina påståenden!).
Denna kultivar verkar dock ha tagits fram på 90-talet och Essence of Tea uppger att deras te kommer från hundraåriga buskar så jag är en aning förvirrad.
Till slut kunde jag inte hålla mig utan drämde iväg ett mail till butiken, så nyfiken var jag. Dock är det ju storhelg så svaret kanske dröjer.
uppdatering: fick svar idag från butiken att enligt odlaren de köper teet av är dessa buskar av sorten Assam som stått och fått göra lite som de vill under lång tid. Mysteriet löst.
*
Det är stora blad i min påse, krokiga mörka saker som påminner mig om spindelbenen från CTC som fortfarande skrämmer mig en aning...
Doften är mustig, mörk och en aning fruktig. Påminner lite om gamla båthus faktiskt.
Att bara lägga en nypa blad i en liten kanna och låta det dra ett obestämt antal minuter är ganska trevligt och okomplicerat och jag började så när jag skulle bekanta mig med det här teet. Hittade en tenkataihei jag värmde lite hastigt i ugnen och si, en stilla eftermiddagsfika.
Det är lite lurigt det här. Och det är starkt, om man så önskar. Passar utmärkt bryggt intill dödens gräns och sedan tillsatt mjölk. Kraftig smak som har just Assam-karaktär(eller så tycker jag det för att jag har facit) men utan obehagligheter som t ex den där citrusbeskan jag har så svårt för.
Några ställen jag surfat på uppger att det kan finnas en arom av mint/kamfer eller eukalyptus, men det är inget jag hittills känt av för egen del.
Det luriga ligger i hur det ibland-inte alltid-framträder något slags sötma. Bäst får man nog fram den genom att helt enkelt lägga en liten mängd blad i sin kanna eller kopp och låta dem ligga i hela tiden.
Detta är det ena av två olika teer från Sun Moon Lake jag har hemma. Dragon Tea House har även de en variant som jag köpte i juni 2011. Det te de har inne nu tycks inte vara samma sort.
För ett hekto får man ge £15 hos EoT men man köper sitt te per gram i butiken så vill du bara prova går det att komma rätt billigt undan. Sist jag handlade här gav jag ca £2 för frakt av en 150g plåtburk med te så det bör inte vara alltför kostsamt att få hit en liten påse. Här kan du läsa mer.
-med puttriga Ko-Ko-Ya som även gjort musik till Ikoku Meiro no Croisée
Det var rätt länge sen jag fick utlopp för min besatthet av chataku, de fat man ställer tekoppar på i Japan. Drömmer fortfarande om att vinna ett sånt där set i metall med dekoration av tall/bambu/plommon/orkidé/krysantemum men än så länge är det just bara en dröm.
Under tiden har jag gjort ett annat fint fynd; en box med svarta lackfat som jag hittade hos Rikyucha.
De var inte dyra och kom i en enkel, lätt ankommen pappkartong och jag skulle inte tro att de tagits fram särskilt ofta, iallafall kunde jag inte se några spår av användning. Fem stycken, som brukligt.
ok, den bilden sög verkligen men frihandsplåta medan det ösregnar på årets mörkaste dag=inte succé
Lite större och djupare än övriga fat jag äger. Svart ger en fin kontrast till kopparna tycker jag, särskilt blå-vita. Invigdes häromdagen med lite namnlöst asamushi ur gömmorna.
slölyssning på Tange Sakura* för närvarande; Himawari från MUSIC a la mode
poäng till den som gissar varför jag använde den här bilden(förutom vintertemat)
Egentligen känns det lite taskigt att posta om ett te som jag inte ens vet längre var det går att köpa, men nåja. Allt ska väl inte vara lätt här i livet... ;)
Terai syftar här på regionen teet odlats i, enligt uppgift på påsen från CTC är tegårdens namn Marionbarie. Du kan läsa mer här om du vill reda ut begreppen lite bättre.
Detta var alltså ett te jag fick genom CTCs teklubb som jag sedan dess pausat för jag hann helt enkelt inte med ett nytt te i veckan, det blev för stressigt. Ack ja detta livspussel.
I ärlighetens namn var jag inte säker på om jag skulle blogga om det här eller ej, men nu idag när det plötsligt flödade av sol ute kändes det dumt att inte passa på och fotografera medan det fanns chans. Ergo grep jag detta te då påsen ändå låg framme på köksbänken.
Ser i mitt tycke rätt ospännande ut, småbladigt med en och annan knopp och färgskiftning. Doften är även den lite anonym och intetsägande, men jag ska inte döma det här på förhand.
Butiken anger ett spann bryggtemperaturer från 80 till 95 grader, jag har testat båda ändar av skalan och tycker att lägre temperaturer gav ett roligare te.
Ur koppen doftar det här så udda och svårbestämbart att jag nog inte upplevt något liknande tidigare och har därför få referenser. Vet inte hur jag ska beskriva det. Finge jag det stucket under näsan utan att veta vad det var är chansen att jag inte ens skulle identifiera det som te, faktiskt.
Smaken är av darjeelingtyp men mycket ren, den blommighet och /eller kryddighet som brukar uppträda i sådana teer lyste här med sin frånvaro. Och, återigen detta lilla jag inte kan placera.
Bra fräs i tungkvillret trots att det var bryggt mycket lätt(3g i 2 min vid 95°). Det nästan brusar på tungan och eftersmaken är riktigt trivsam.
Vid 80° kommer en liten blommighet och ökad komplexitet fram samtidigt som bettet fortfarande finns kvar. Möjligen kan jag tycka det känns lite ihåligt i mellanregistret(säg till om det blir för mycket Bengt F nu), men det kan vara jag som bryggt det dåligt.
Lustigt nog drack jag det sista ur den koppen tillsammans med min lunch(pasta med spenat och mögelostsås) och då kom plötsligt en omisskännlig persikoton fram.
En andra bryggning ger ett mildare te som nästan drar åt det söta, och en tydligare fruktighet.
I fortsättningen kör jag nog det här på något slags medelväg; 85-90°. Att uttala sig om ifall det här är prisvärt eller ej är svårt då jag aldrig egentligen vetat vad det kostar. En veckas teklubbsmedlemsskap kostar £5 exkl porto hit och jag har fått alltfrån fem till 30 gram te. Den här påsen innehöll 25. Värt att prova tyckte jag ändå att det var även om jag kanske inte skulle jaga ihjäl mig efter mer, men det har mer att göra med att jag föredrar andra tetyper framför förstaskördsdarjeeling och liknande te, dit detta får räknas.
Eventuellt hade det passat bättre sommartid, jag längtar oftare efter sånt här då.
Redan för två månader sedan när jag visste hur min julledighet skulle komma att se ut bokade jag bord på Grand Hotel för afternoon tea 20/12 och såg till att kunna gå tidigare från jobbet. Kunde svårligen tänka mig en bättre start på jullovet än en stilla(nåja, en fredagseftermiddag som denna fylldes baren allteftersom på med människor som kanske snarare var ute efter att varva upp än ner)eftermiddag med bok och te, men jag hade en liten hörna med fin utsikt över MTG-granen som sakta glittrade tvärsöver medan mörkret föll.
Jag har varit här förr och druckit AF och jag rekommenderar att själv välja te ur deras temeny framför hotellets egen blandning, dumt nog mindes jag inte det igår och fick sedan en kanna överbryggt svart te med omisskännlig doft av syntetiska smakämnen.
Det ätbara var det naturligtvis inget fel på, Key Lime Pie och den vaniljsmaksatta smetanan som kom med sconesen var särskilt minnesvärda.
(meny här) Byts säsongsvis har jag för mig. Den som vill kan få bubbel till.
Två timmars ostört läsande i trevlig miljö såhär går inte av för hackor för en introvert som jag. Även om jag kunde önska att personalen inte la handen på axeln på mig när de hörde sig för om allt smakade bra.
Känner du mig inte, rör du mig inte. Fast skulle jag förklara skulle jag nog inte mötas av förståelse tror jag.*
/rant
Efteråt en sväng på Svenskt Tenn och borgerlighetens diskreta charm för att kika på julpynt och vackra saker. Måste vara medelåldern som gör sig påmind men jag diggar deras grejer stenhårt.
Siktade även några tekannor på en hylla:
Flera fanns spridda i butiken. Knasig vinkel men jag försökte undvika att själv figurera i bild. F ö är Svenskt Tenns eget afternoon tea en upplevelse jag verkligen rekommenderar varmt. Ofta fullt och svårt att få bord så var ute i god tid om du vill dit.
Vet inte om det blir fler inlägg innan tisdag så jag passar på att önska God Jul redan nu!
*=den person som såg mig slå huvudet lätt i en väggmonterad tv för inte så länge sedan, och klappade mig på huvudet som man gör med barn före hon ens presenterat sig har en särskild plats på shit list här... ;)
från Sakamoto Maayas trevliga minialbum/vinterkonceptplatta Driving in the silence; dumt nog är det inte hela låten =_=
Om någon anat att det varit en liten nytändning vad gäller te i casa sparris på senare tid så har denna någon alldeles precis rätt. Just nu känns det väldigt kul med te!
Denna nytändning medförde även ett förnyat intresse för alla sorters teprylar-förstås. Erhm.
Ett av fynden jag gjort på sistone redovisar jag idag.
Ibland sneglar jag på saker i oribe-yaki(ej att förväxla med frisören Oribe Canales...), och har egentligen inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är snyggt eller inte. Misstänker att det har med det gröna att göra. Allt grönt lockar mig.
Oribe kännetecknas av målade mönster/dekorationer samt att det är delvis täckt med just denna gröna glasyr. Sen kan det, iallfall får jag intrycket av det när jag surfar runt, se ut nästan lite hur som helst.
Bränns godset vid andra temperaturer än ca 1200°C blir det gröna snarare brunt eller rött.
Mina två koppar är absolut inget märkvärdigt, de är förmodligen massproducerade och bara delvis handgjorda men form och storlek tilltalade mig och när jag sedan packade upp dem och fick hålla dem framgick hur bra de ligger i handen. Det är trevligt att stryka med fingrarna över de ojämnheter och fördjupningar som finns.
Verkar dessutom rätt dåliga på att leda värme, en fördel när man som jag bränner sig på sånt som andra upplever som halvljummet. Rymmer ca två och en halv deciliter och jag skulle nog vilja kalla dem ippuku-wan*, alltså en lite större tekopp mitt emellan de vanliga kopparna för sencha och chawan som är ännu större.
Undertill sitter en sticker med texten Kotobuki San Francisco och Kotobuki ser ut att vara ett grossistföretag som importerar hushållsprodukter från Japan. De har en katalog online men det ser inte ut att gå att köpa något direkt från dem. Mina koppar fann jag på eBay hos 123kotobukijapanstore, möjligen företagets eget konto eller kanske någon som enbart säljer deras grejer. En sökning på oribe genererar en hel del, min kopp är denna och det finns fortfarande kvar exemplar för den som vill kika.
Det finns även en mörkt mossgrön kopp som framkallar viss upphetsning... **=där ippuku betyder rast/paus eller att ta detsamma
i högtalarna...みんあのおかげ(minna no okage) från Ro-Kyu-bu!*
Plötsligt haglar fullträffarna in efter en lång tids träda(föregående te räknas inte då det legat i pipen sedan försommaren...)och det blir faktiskt mycket roligare att blogga med lite skojiga teer och inte bara gnöl.
Riktigt bra assamte till överkomligt pris kan jag bjuda på idag.
Om tegården Sree Sibbari vet jag inte mycket och en sökning genererade nästan inget matnyttigt alls.
Vad jag kunnat utröna så ser bladen ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig, inte jättestora och inte de variationer i färg man kan se i ett Darjeeling. Fin doft, inte påfallande mycket nyanser kanske men det luktar onekligen tilltalande.
Det doftar riktigt bra medan det brygger också, lite välling, lite av något trä- eller kryddartat.
Det här teet har den sortens smak som får en att dricka med andakt, det nästan kräver att du saktar in och upplever det med koncentration. Tycker mig känt ett försiktigt tungkviller utöver den utsökta bitterheten i eftersmaken. Prova gärna att andas ut sakta genom näsan efter att du druckit, och känn de aromer som dyker upp.
Eftersmaken stannar kvar länge, riktigt länge.
Regionens karaktär är framträdande här men utan den där käftsmällen man kan få av enklare sorter. Inte för att jag inte ibland längtar efter just det men det här är ett mer förfinat, raffinerat exempel. Lite lättare och med hög, komplex doft. Gillar't.
Det fungerar både med och utan mjölk tycker jag och jag fann att om jag tillsatte mjölken behövde jag rätt lite för att nå önskad effekt.
Butikens bryggrekommendation säger fyra minuter, själv föredrar jag nog tre och ökar på lite med blad.
Detta är mig veterligt det enda first flush-assam jag lagt vantarna på men är de såhär trevliga så...
För 125g av det här teet får man lägga dryga nio pund hos Grey's Teas vilket är ytterst prisvärt tycker jag. Beställa kan du göra här.
Till sist, en liten film jag ramlade på medan jag letade bilder på andra first flushes. Handlar inte om just detta men tyckte den var lite kul ändå och om du pallar med lunchjazzen i bakgrunden är den lite...mysig.
Om man som jag går loss på brittiskt uttal är det en bra dos ;)
*=ser oroväckande rosa ut och är det förmodligen också...har inte sett själva serien ännu(loli basket?) men soundtracket är utmärkt och jag lyssnar på det rätt ofta. Ser f ö en förunderlig mängd sport-relaterad anime om man betänker hur mycket jag hatar sport...175 episoder Prince of Tennis? Peter Druckers Management applicerat på...baseboll? Joråmensåatte..
...lite pysmys från slaktfesten Higurashi. No, really.
Nu är det så länge jag påbörjade den här posten att jag inte ens vågar titta efter vilket datum det var så pinsamt är det. Har dock gett mig den på att få ihop något nu så varsågod:
Zui Hong-eller som det heter på teets sida hos YS- 'Drunk On Red' är en rätt uttig liten(100g) kaka pressat svart te som faktiskt gör skäl för namnet, det är ganska duktigt fräs i det här. En eftermiddag efter att ha hällt i mig några koppar i snabb takt och sedan hastat till tunnelbanan kunde jag känna hur hela huvudet och övre delen av ryggen blev varma på ett sätt som inte hade med fysisk ansträngning att göra, och det satt i en god stund.
Min kaka är från 2011 och jag tog den den till jobbet för någon månad sedan som ett led i mina försök att decimera te-stashen här hemma till mer hanterliga nivåer. Som en följd av det projektet har jag bjudit* intresserade kollegor på ett och annat (hittills uppskattat) te.
Tog mig även i kragen och beställde en tebricka modell mindre för att minska spill och ö h t får lite bättre ordning på skrivbordet på jobbet.
Det känns som ett rejält uppsving att kunna brygga som jag vill, egen (urgammal, men funkar) vattenkokare vid min plats, en kanna och kopp som håller ungefär samma storlek. Det enda smolket i tebägaren är att Stockholms vatten inte är lika gott som hemma. Smaken slår ibland igenom.
Nog om detta. Såhär ser teet ut:
De största,snyggaste bladen ligger som så ofta utanpå, inuti är det en aning smuligare. Men jag antar att det förfarandet också bidrar till att hålla ihop det hela.
Kakan doftar te på ett mycket rent, fräscht sätt utan egentliga noter av något annat. Lite dovt, mörkt kanske.
På jobbet har jag faktiskt inte varit överdrivet imponerad av det här, det har känts lite tråkigt och haft något lite kalkigt och strävt i munkänslan som inte gör mig speciellt begeistrad.
Här hemma har jag testat några olika bryggmetoder till för att se om jag kan locka fram något jag gillar bättre.
Färre blad och mer västerländska bryggtider lockar fram en lätt fruktighet och en trevligare känsla på tungan även om det fortfarande är lite sandpapprigt och uttorkande, men så kan ju en del te vara utan att det är något fel. Kommer dock inte ifrån att något känns lite skevt...det är svårt att sätta fingret på men för en kort stund kan jag känna på tungan hur komponenter i teet omvandlas till sockerarter. Vilket i många fall är något önskvärt, men här harmonierar inte smakerna med varandra tycker jag. Det känns mest lite underligt.
Med en släng mjölk känns det bättre men man tappar samtidigt det lite fruktiga. En fråga om smak och arbetsinsats.
Andra bryggningen blir faktiskt godare. Överlag känns det roligare på hemmaplan, men det hade jag på känn redan innan. Bäst blev det nog i den lilla kanna jag reserverat för att brygga just svart te i, en förment 'yixing' för några tior på eBay.
Det är mycket uthålligt te det här, det ska jag faktiskt ge det. Inte en enda gång jag bryggt på jobbet har jag känt att jag gjort slut på bladen, att ännu en bryggning vore meningslös för ut skulle bara komma brunt vatten. Tvärtom har jag oftast haft lite dåligt samvete när jag gått för att skölja ur kannan innan jag åkt hem. Det har känts lite slösaktigt, men att lämna något över natten i de lätt snuskiga kylarna i pentryt har tagit emot.
Mitt slutgiltiga betyg blir något i stil med 'inte oävet men når inte ända fram' kanske. Om bara det där lite pappriga hade gått att få bort så.
I butiken finns även varianter av det här från 2012 och 2013, producerade av lite annat te. Båda kostar en spottstyver. Kanske värt att testa och se om de är roligare?
